Var det månne gravad lax Axel Oxenstierna åt?

  • Allmänt

Av en fransk diplomat som hälsade på hemma hos Axel Oxenstierna 1637, får vi reda på att den berömde statsmannen åt rå lax i tunna skivor och doppade dem i en sås gjord av olja, ättika och peppar.
Axel Oxenstierna ansåg denna rätt vida godare än den kräftsoppa han hade blivit bjuden på hemma hos kardinal Richelieu.
Den franske gästen delade dock inte Axel Oxenstiernas smak utan försökte med vämjelse pressa ner en bit av den, som han tyckte, obearbetade fisken.

Bekymrade hovkockar från 1500-talet har berättat att de hade svårt att få fram skaldjur, eftersom dåtida Sverige nästan helt var avskuret de västliga vattnen. Från Bohuslän gick det kurirtransporter med ostron, räkor och hummer tvärs över landet till huvudstaden.

Var det kanske av kulinariska skäl som Bohuslän kom att införlivas med Sverige i Roskildefreden 1658?

Man kan ju undra hur fort en kurirtransport gick, om man på 1600-talet tog sig fram med ca 3 km i timmen och att en resa från Stockholm till Göteborg tog 21 dagar!

Vanligt folk levde ungefär på samma sätt: bröd, mjölkmat, sill och rovor var stommen som sedan kunde förbättras med fläsk eller fisk.

Seder som lever kvar – att man ska låta sig ”krusas” att komma till bordet och att man ska mer eller mindre fösas dit, härstammar säkert från barockens sirliga bordsceremoniel.
När betjänten sträckte fram fatet, skulle man slå ifrån sig med händerna och säga ”Nej, tack!”
Då fatet kom andra gången skulle man fortfarande vara lika negativ, även om snålvattnet rann ur munnen på en.
Till sist lät man sig övertalas att skära en liten, liten bit, som man placerade på bordsgrannens tallrik.
När dessa formaliteter klarats av kunde man förse sig själv. Inte undra på att en barockmåltid kunde vara upp till åtta timmar lång!

Taggar: