Carl Gustaf Wrangel

Pokal välkomma, tillverkat i Nürnberg 1647,
Skoklosters slott.

”Wälkomma”-pokalen fick Carl Gustaf Wrangel i gåva av staden Nûrnberg 1648. Den är tillverkad av Georg Schwanhart, guldsmedsmästare.

Pokalen har en inskription runt mynningen på kupan "WILLKOMM IHR HERREN".

Utförd på beställning av staden Nürnberg 1647 och presenterad som gåva till Carl Gustaf Wrangel 1648, enligt räkenskaper betalades Schwanhardt 28 Rd.

Skoklostermiddag för 350 år sedan

Stekt svan, färska ostron och kanderade blommor, allt nedsköljt med vin ur remmare – det är några av ingredienserna i den herremansmåltid från barockens överdåd som står dukad på Skoklosters slott. Fältherren Carl Gustaf Wrangel lät som bekant bygga slottet till sin egen ära, i dag Sveriges rikast inredda 1600-talsslott. Många av dess skatter rövades hit under 30-åriga kriget.

Där står nu bordet som för 350 år sedan med föremål ur Skoklosters egna förråd. Det visar hur det kunde gå till när Carl Gustaf Wrangel undfägnade några andra herrar – damerna var aldrig med vid högtidliga tillfällen.

Gästerna är stridskamrater från fälttågen i Tyskland. De skall prata gamla minnen, bl a om fredsbanketten i Nürnberg efter 30-åriga krigets slut, 1648.

Herrarna bullrar i trappan. Bordet är dukat med bästa linnedamasten. De färska ostronen, som kuriren ilat hit med från kusten, väntar på tallrikarna och kronärtskockorna ångar under tennkarottens kupa. Fajansen från Tyskland värms framför brasan, munskänken står på plats vid kannorna, blomsterfestongen av papp, färska blommor och tyg, hänger under en av tavlorna med matmotiv.

Den stekta svanen med vingar och huvud på hals, bevarade som dekoration, tronar i bordets mitt. Vid varje kuvert ligger en engelsk kniv med agatskaft. Gaffel är ingen nödvändighet, fingrarna går bra.

Dörren slås upp och herrarna tar plats på gyllenläderstolarna. Knähunden väntar på smulor från bordet.

Man låter sig väl smaka, fyller på remmaren med franskt vin. Tar två gånger av kräftpastejen – pastej liksom saltning, rökning och torkning var ju ett sätt att göra maten hållbar.

- Det var tider det, när vi var unga och kämpade till Guds ära i Tyskland, öppnar Carl Gustaf.

Bataljerna, Gustav II Adolfs död i Lützendimman, krigsbytena.

En liten trofé går runt bordet: schweiziskan Anna Wecherins kokbok, utgiven i Basel 1609. Den togs i domherrens i Mainz bibliotek, jämte böcker om arkitektur och medicin.

Fira freden

- Och banketten i Nürnberg. Det var äta, det, säger Carl Gustaf, och vännerna nickar.

En tablå på väggen friskar upp minnet. Segrarna, de kejserliga tyske, de franske och de svenske, skulle fira freden: man tågar in i rangordning och sätter sig under en bordshimmel. Orkester med blåsare, sångare och orgel spelar ur olika hörn för stereofonisk effekt. Banketten består av sex akter med ouvertyr och epilog. Totalt 600 rätter på matsedeln, uppdelade i fyra avdelningar med vardera 150 rätter.

Sedan desserterna. Frukt bärs in på träd. Därpå kanderade frukter och blommor. Genom hela måltiden dricker man vin. Varje skål synkroniseras med brak av skott avlossade från 30 kanoner!

Epilogen består av divertissemanget att Carl Gustaf Wrangel och några andra klär ut sig till musketerare, dvs gevärsbeväpnade soldater, och rusar in i banketthallen vilt skjutande omkring sig.

Krigskamraterna kring Skoklosterbordet sträcker på ben och magar. Måltiden är aväten, ett ensamt kanderat körsbär ligger på fatet av serpentin, en del av Wrangels gamla fältservis.

Man sitter i det nybyggda slottet, konstnärer från utlandet är ännu i farten med att dekorera rum efter rum, 72 till antalet.
 

Tur genom slottet

Herrarna tar en tur genom slottet, beundrar träinläggningar, de orientaliska mattorna, möblerna, biblioteket, marmorn från Carrara, glaset från Venedig.

Vapensamlingen fyller alla med beundran. Turen leder till det som skall bli bankettsalen, 300 kvadratmeter stor, helt i klass med hallen i Nürnberg… (den blev aldrig färdig, står ännu som byggplats från 1600-talet) och slutar i ”den dagliga matsalen” med dess stuckaturtak, så typisk för barocken. Det görs av italienaren Johan Anthoni och tysken Hans Zauch. Gästen Svante Svanteson Banér bestämde sig här för stuckatur också i stora salens tak hemma på Djursholms slott. Så förs idéerna vidare.
 

Aldrig bebott

I dag slås vi av hur väl byggnad och inventarier har klarat de 300 åren. Skokloster stod så färdigt det någonsin skulle kunna bli 1676, Wrangel var redan död, och slottet kom att nyttjas endast några veckor varje sommar som bostad.

Resten av tiden bodde ägarna, familjen Brahe, på Rydboholms gård. Skokloster fick stå tomt, kallt och fördraget. Rumstemperaturen låg därför ofta under nollpunkten och fuktighetshalten var hög. Det förklarar den sällsynt fina konditionen hos slott och föremål.

Den här texten har jag hittat i Berättelser om utflyktsmål bortom Stockholms tullar. Den är skriven av Gunni Blomé som en serie i DN.
 

Glas med anor

Om vi fortsätter och berättar om glassamlingen på Skoklostersslott, så har den haft en ovanlig livslängd och det beror just påatt slottet egentligen bara användes som en exklusiv sommarstuga för sina ägare. Men också för attmånga av de dyrbaraste föremålen förvarades i separata resvänliga och sammetsklädda träfodral när de inte användes.

De flesta bevarade bruksföremålen var de som togs fram vid högtidliga tillfällen och främst användes för ceremoniellt drickande. Av vardagsglasen finns inte många kvar.

Det kunde gå vilt till på 1600-talets gästabud. En inventarieförteckning berättar att det beställdes 950 vinglas och 500 ölbägare till ett bröllop. När firandet var över var de flesta förvandlade till glaskross.