Schering Rosenhane och hans värld

  • Allmänt

Schering Rosenhane

På lördag ska vi åka tillsammans med Tessinsällskapet till Tistad i Sörmland.

Tistad ägdes av Schering Rosenhane på 1600-talet.

Om honom och hans trädgårdsanda ska jag berätta här.

Vi ska också besöka Nyköpingshus, som firar minnet av Nyköpings gästabud. Där ska även vi inta en måltid.

Vid ett senare tillfälle kommer jag att skriva mer om Tistad, men också om Schering Rosenhanes palats på Riddarholmen och Säby i Järfälla, som han också var ägare till.

Schering Rosenhane, friherre och diplomat, landshövding i Östergötland, statsman, svensk fredsförhandlare, sändebud i Paris, boksamlare, flitig författare och räknas som Karl X Gustavs dugligaste medhjälpare.

Han var född 1609.
Gifte sig 1636 med Beata Sparre.
De fick tolv barn varav fem söner och fem döttrar nådde vuxen ålder.


Beata Rosenhane

Schering Rosenhane tänkte förvånadsvärt fritt och tyckte att kvinnor skulle få utbildning.
Han var intellektuell med sinne för det praktiska.

Schering Rosenhane hade ett stort trädgårdsintresse. En del av de råd som han delger sina läsare har han säkert hämtat från utländska böcker, men många av råden bygger på hans egna erfarenheter.

Han skrev en hushållsbok om åkerbruk och trädgårdsskötsel, ”Oeconomia”. Men Scherings hushållsbok är bara ett handskrivet manuskript. Han dog innan han hann få färdigt boken, efter en kort tids sjukdom 1663.

Så här skriver han i sin ”Oeconomia”, 1660.

”Trädgårdzskötsel ähr dän ädlaste och lustigaste hantering som en adelsman uppå landet kan förlusta sig mäd, och ähr en trägård wid en Sätegård så nödig och prydelig, adt dän förutan synes gården som en bondegård, och mister husbonden mången lustig stund och tidsfördriff för sig och sina wäner, och mången god bisken uthi köket och på sitt bord, som trägården älliest mäd sig bringar.”

Schering Rosenhane hade flera gods i Södermanland, bl a Torp och Tistad.

”Regularitet och wacker ordre”

Schering Rosenhane var starkt påverkad av barockens trädgårdsideal med sträng geometri och symmetri. Detta var det yttersta måttet på människans makt att betvinga naturen.

Matematik

När man planerade en gårdsanläggning ville man ha byggnaderna, gårdsplanen och trädgården samkomponerade i ett matematiskt lagbundet förhållande.

Ordning

Ordningen skulle gå från stort till smått. Överskådlighet och ordning är honnörsord.

En mittaxel med siktlinje skulle utgå från byggnaden och ge ett längdperspektiv. Mittaxeln kunde också skäras av axlar på tvären.
Siktlinjerna kunde gärna leda till en staty, som Schering Rosenhane kallade nakna piltar. Eller varför inte en vattenkonst eller ett monument?

Sol, vind och …

I ”Oeconomia” börjar Rosenhane med råd om var trädgården bör ligga. Man måste tänka på ljus, vind och jordmån. Det är en fördel om trädgården ligger nära huvudbyggnaden så att man kan njuta av utsikten från fönstret.

Även om kvarteren fortfarande var kvadratiska skulle trädgården som helhet ha en mer rektangulär form.

Rosenhane rekommenderade att kortsidan skulle vara 3/5 av långsidan,

fruktträdgården fick då uppta halva ytan, 4/8,

”kökekryddegården” 2/8 och

”blomquarteret” 1/8 och

”läkedomsquarteret” 1/8.

Närmare matematik än så här kommer man inte, tycker jag.

De två sistnämnda skulle ligga närmast huset. Att gå från stort till smått innebar också att gå från kvartersindelning, till kvarterens mönster till bäddarnas plantering.

Innan man börjar så och plantera, ska man ha gjort en ordentlig ritning över sin trädgård, tyckte Schering Rosenhane.

Trädgården skulle som sagt vara rektangulär, kunde hägnas med plank, gärde, tegelmur. Gråstensmur eller en tät, välklippt hagtornshäck blandad med nyponrosor, så att man fick både röda och vita blommor.

 

När man hade kommit så här långt i planeringen var det dags att anställa en trädgårdsmästare.

Om trädgårdsmästare på den här tiden

På den här tiden var inte trädgårdsmästarna organiserade i något skrå, även om de använde mästartitel.
Innan 1735 fanns inga krav på utbildning eller fastställd befordringsgång. De utländska trädgårdsmästarna vid de kungliga trädgårdarna utbildade elever, vilket ibland ingick i deras kontrakt. När eleverna kände sig fullärda eller lyckades få en tjänst som trädgårdsmästare kunde de börja kalla sig Mäster.

Rosenhane var inte särskilt nöjd med de svenska mästarna – han kallade dem ”klåper”. Han tyckte att en trädgårdsmästare skulle ha ett mjukt sinnelag, vara läraktig, frisk och stark och ”aff en medelmåttig ålder”.

Så här såg Rosenhane på saken:

”Lönen ska vara sådan att trädgårdsmästaren med lust och utan suckar utför sitt arbete, men det ska klart framgå vem som är herre. Det är viktigt att trädgårdsmästaren följer de av husbonden givna instruktionerna, muntliga som skriftliga.”

Husbonden var tvungen att lära sig själv genom böcker och genom att fråga goda hushållare och besöka deras trädgårdar. Om trädgårdsägaren anställde en dräng som sagt var frisk, stark och läraktig kunde man sedan själv lära upp honom.

Till hjälp i trädgården hade trädgårdsmästaren drängar. På sommaren anställdes extra folk. Dagsverkare fick rycka in för rensning och skörd. På 1600-talet började folket i Dalarna att göra arbetsvandringar och dalkarlar anställdes ofta för tunga arbeten. De fick t ex gräva brunnar och diken eller schakta eller mura.

Schering Rosenhane tyckte att trädgårdsmästarbostaden borde ligga med utsikt över trädgården så mästaren kunde hålla ett öga på allt som försiggick där.

Och så här skriver han om sin planering av trädgården:

”Till en fullkomlig trädgård behövs fyra förnämliga delar eller kvarter;
två stora och alldeles nödvändiga och
två mindre och inte alldeles nödvändiga.

Den första är trädgården, så kallad då där inte växer annat än fruktbärande träd av allehanda arter och då den är avskild från de andra kvarteren.

Den andra är kökskryddegården som bör vara åtminstone så stor som bägge de andra kvarteren och som man ingalunda kan förbigå.

Den tredje är blomsterkvarteret för allehanda sirliga blommor och blomster att pryda trädgården med.

Den fjärde är läkedomskvarteret för åtskilliga kryddor som tjäna till läkedom för folk och kreatur, och till att bränna salt eller destillera vatten utav.”

Fruktträden skulle stå avskilda från resten av trädgården i gräs eller naken jord med sandgångar. Runt varje träd kunde man göra upphöjda bäddar med hjälp av bräder och låta liljekonvaljer, violer, smultron, lungört och hasselört prunka i lövverkets skugga.

Köksträdgårdens växter delar han in i tre slag:

rotgrönsaker, bladgrönsaker och frukt.

Bland rotgrönsakerna hittar vi bl a rova, rättika, rädisa, röd och vit beta, morot, sockerrot, selleri.

Bland bladgrönsakerna, även kallat ”gräset” bl a sallat, krasse, sparris, portlak, pimpinell, målla.

Bland frukten: bl a meloner, pumpor, gurkor, ärter, bönor, smultron, hallon, berberisbär.

Rosenhane berättar bl a att selleri äts med olja och peppar.

Hans listor över fruktsorter innehöll över 150 olika äpplen och ännu fler päron, likaså plommon, krikon och körsbär.

Även persikor och aprikos kunde ge mogen frukt i Sverige om de sköttes väl och skyddades från kyla.

I blomkvarteret rådde en för oss ovanlig ordning.

Varje individuell blomma betonades lika mycket. Många av blommorna var så dyra eller svåra att få tag i. Man hade kanske bara ett par stycken och då måste de ju synas.

I bäddarna planterades de olika blommorna därför en och en i rader t ex en pärlhyacint, en tulpan, en kejsarkrona, en tulpan, en pärlhyacint osv.

I nästa rad en pingstlilja, en hyacint, en snödroppe osv.  

Avslutningsvis några ord av Schering:

”Såsom människan själv och varje kreatur
åstundar ro och vila
och blir därefter friskare till sitt arbete,
så lisas jorden sammaledes av att hon får vila.”

 

Taggar: