Lunds universitet

Peder Winstrup - historier kring en 1600-talsmumie

Tänk att öppna en grav och hitta en mumifierad biskop. Det får man följa i den här boken.

Vem var han?

Han hade en oerhört ambitiös läggning, hade många fiender och avundsmän och han utsattes ofta för de illvilligas förelämpningar.

Det skulle ju kunna börja bättre.

Karl X Gustav erövrar Skåne och Peder Winstrup, som innan blivit utnämnd till dansk biskop, lyckas behålla sin biskopstitel livet ut.

Peder Winstrup kunde titulera sig:

”Peder Winstrup till Lundegaardh och Werpinge, Doctor, Biscop öffwer hertigdommet Schoone, ProCancellarius Academiae Carolinae, sampt Praeses Consistorii Ecclesiastici”.

Winstrup växte upp i biskopsgården i Köpenhamn eftersom hans far, som också hette Peder, var biskop och hans residens låg i huvudstaden.

Peder Winstrup började sin skolgång här vid landets finaste skolor och universitetet och avslutade den vid de tyska universiteten i Jena och Wittenberg.

Från och med 1638 till sin död 1679 var han helt knuten till biskopsämbetet i Lund, men när han anlände dit var Lund en stad i förfall.

Han saknade nog en högre akademisk läroanstalt och vid tillfälle föreslog han Karl X Gustav, Skånes erövrare, att det borde upprättas ett universitet i Lund.

1668 blev detta en realitet i och med invigningen av Academia Carolina.

Det finns mycket att läsa om hans studietid vid universiteten i Köpenhamn, Wittenberg och Jena.

Vi får följa hur familjen omdanas efter faderns död 1614 och vi får läsa om giftermål och barn.

Peder Winstrup byter nationalitet 1658 och deltar i Stockholm den 4 november 1660 vid sin gynnare Karl X Gustavs begravning. Det är mycket fina bilder i boken, bl a över Karl X Gustavs begravningståg i vilket även Winstrup går.

Jag har tidigare i en blogg skrivit om Den franske kammartjänarens resa – Minnen från länderna i norr på 1600-talet.

Länk: http://www.historiehuset.se/blog/sammantraffande-om-biskop-peder-winstrup

I  Per Karstens och Andreas Manhags bok finns en episod om ett besök hos Peder Winstrup i Lundagård.

De mötte ”en man på omkring sjuttio år, med alldeles vitt hår och röd ansiktsfärg, som verkade bära sina år med heder. Han hade hustru och två vackra döttrar”.

I själva verket var Winstrup bara 58 år då.

Vid fredagsmåltiden bjöds den katolske kammartjänaren fisk istället för det kött, som annars var huvudrätten, men som kompensation försåg Winstrup honom med rikliga mängder spanskt vin och fint öl.

Sedan begav de sig till kryptan där Winstrup ville visa Domkyrkans redan då främsta sevärdhet, de båda kolonnerna av jätten Finn samt hans hustru och son.

Här kan man lära om svårigheten att förstå berättelsen rätt. Vi kan anta att Winstrup har återgett berättelsen på sitt modersmål, men sedan har den traderats i tre led, på två olika språk och översatts till svenska.

Det roliga är att berättelsen om jätten finns att läsa på danska här i boken.

Om jätten Finn kan man också läsa i en av mina bloggar.

Länk: http://www.historiehuset.se/blog/jatten-finn

Sedan följer det som jag tycker är intressantast: kapitlet Från begravning till upptäckt.

Det är upptäckten som är mest intressant – och unik. Mumifieringen, både av kropp och textilier.

Hela bokens upplägg med bilder i tidsföljd hur klädesplagg för klädesplagg avlägsnas får en att rysa.

Se bara på handskarna. Och hur de tas bort.

Det här är oerhört fascinerande.

Peder Winstrup låg på en silkesmadrass och under den fanns en växtbädd.

Längst ner, delvis gömd, i växtbädden låg ett litet foster inlindat i en grov duk tillsluten med knappnålar under biskopens fötter.

Hur hade det kommit dit? I boken finns flera antaganden.

Växterna är humle, lavendel, isop, citronmeliss, hedblomster, malört, åbrodd m fl.

De kom förmodligen från Winstrups egen trädgård.

Förutom att de är väldoftande har flera av växterna konserverande verkan och skyddar mot insekter och andra skadedjur.

Så de kan ha döljt likstanken, hjälpligt brvarat liket fram till begravningen och bidragit till den naturliga mumifieringen av kroppen.

Vem vill inte veta mer om detta?