Närda av samma längtan

När modernismen mötte den nya fysiken

Förlag: Fri tanke

Boken Närda av samma längtan har blivit som en vän till mig.
Det känns som, att det som Bengt Gustafsson beskriver, fysiker, bildkonstnärer, författare och musiker, faller på plats och jag får lära mig mer och mer hela tiden.
Det är som om en del av världen, med all sin kunskap, öppnar sig för mig med hjälp av det författaren skriver om.

Bengt Gustafsson är astrofysiker och inte kulturvetare, säger han, och han har flera skäl att skriva boken, utöver sitt eget kulturintresse. Det här är en bok som jag egentligen ville skriva åt mig själv, lär han ha sagt.

I ett brev till psykiatern Paul Plaut (23 oktober 1928), skriver den musikälskande Albert Einstein:
”Musik har inte påverkat mitt forskningsarbete, men båda är närda av samma slags längtan, och de kompletterar varandra i den lättnad de erbjuder”. Författaren undrar vad det är för längtan Einstein skriver om här? Längtan efter vad, och låg den i tiden, och delades den av andra. Forskare och konstnärer?
Därav bokens titel.

Boken är indelad i två delar: ”Fysiken i konsterna” som handlar om bildkonsten, litteraturen samt musiken och dess påverkan av fysiken och ”Påverkan av ”tidsandan”? Författaren frågar sig vad tidsandan består av. Kan tidsandan under 1900-talets första decennier på samma gång påverkat både konster och vetenskap?
Det är en så rolig läsning!
  I kapitlet Bildkonsten läser vi om Paul Cézanne, Henri Matisse, Pablo Picasso, Édouard Manet, men också flera svenska målare som Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén och Einar Jolin, om och hur, de har påverkat varandra, på ett sätt som står utanför gängse konstböcker.
I kapitlet tar författaren upp såväl centralperspektiv som elektriska och magnetiska fält (Maxwell) och de dittills okända elektriskt laddade partiklar, elektroner.
Det är så intressant!
  Fysikernas nya upptäckter väckte stort uppseende. Det kan man läsa om i samtliga kapitel. Vi kan ta ett exempel, fysikern Wilhelm Röntgen, som hade upptäckt en ny sorts osynlig strålning. Strålningen visade sig ha den märkliga egenskapen att den trängde igenom materia, och gjorde det möjligt att ta fotografier av benen i en människas hand om denna bestrålades. (Recensenten har i dagarna precis genomgått denna bestrålning!)
  Nu gör Kandinskij entré. Liksom Mondrian och Hilma af Klint. Konsten blir geometri och författaren undrar hur allt hänger ihop?
  Fysiker som Newton, Einstein, Niels Bohr, Schrödinger med flera, har man väl hört talas och läst om, men vem känner till Johannes Rydberg, allmänt kallad Janne som också finns med i leken?
  I kapitlet Litteraturen kan vi bland annat läsa om Marcel Prousts roman På spaning efter den tid som flytt, där Proust noterar, mycket ingående i första delen, kyrkan i Combray. Han noterar lidelsefullt hur historien gjort avtryck i alla kyrkans inventarier, ja i själva väggarna, stengolven, valven: ”Allt detta gjorde kyrkan i mina ögon till något helt annorlunda än staden i övrigt: en byggnad, som om man kan uttryck sig så, var rest i fyra dimensioner – av vilka den fjärde var tiden”.

Bengt Gustafsson skriver att Prousts bild av den fyrdimensionella kyrkan, med tiden som den fjärde dimensionen, direkt kan leda tanken till rumtiden i Einsteins relativitetsteori.
Och hur var det då med bland andra James Joyce, Virginia Woolf, T.S. Eliot, Harry Martinson och deras förhållande till fysiken?
  Nu till kapitlet Musiken. Redan Pythagoras och hans medarbetare på 500-talet före vår tideräkning upptäckte de vackra heltalssambanden mellan tonintervall och längden på svängande strängar, metallstycken som man hamrade på eller luftpelare i blåsinstrument. Detta var föreställningen om de harmoniska relationerna mellan musiken och naturen.
Johannes Kepler prövar hypotesen i sin bok Harmonice Mundi från 1619 att planeterna i banorna runt solen kunde tänkas spela olika melodier, i takt med rörelsehastighet, och att dessa skulle klinga vackert samman. I sina olika försök fann han istället de avgörande matematiska samband som kallas Keplers lagar för planetrörelse.
Därefter kom Galileo Galeleis far (Vincenzo), som var lutspelare och musikteoretiker och undersökte de pythagoreiska lagarna när han stämde musikinstrument.
Far och son undersökte de pythagoreiska lagarna vid stämning av musikinstrument och fann att inte bara heltal, utan också kvadrater och kvadratrötter, måste komma ifråga för att beskriva hur stämningen påverkades av spänningen i strängen. Tänk att komma på en sådan sak.
  I musikdelen får vi också lära känna Claude Debussy, Maurice Ravel, Mozart, Beethoven Schubert och vi får ta del av problematiken ”Den sköna ordningen och oordningen”.
Vad beträffar Einstein så hade han och Arnold Schönberg (Tolvtonsmusiken), trots att de var verksamma inom olika fält, en hel del gemensamt. I mars 1934 möttes Schönberg och Einstein minst två gånger. Första gången vid institutet i Princeton, där Einstein arbetade, och där Schönberg gav ett ganska tekniskr seminarium om tolvtonsmusiken. Einstein gillade inte den musiken!
Einstein berättade i en tidningsartikel att han om han inte vore fysiker antagligen skulle vara musiker. ”Jag tänker ofta i musik. Jag lever mina dagdrömmar i musik. Jag får mest glädje i livet genom min fiol.” Einsteins förhållande till Mozarts musik var särskilt innerligt. Han lär ha sagt: ”Mozarts musik är så ren och vacker att jag ser den som reflektion av universums inre skönhet”. I en tidningsintervju fick han frågan om vad vetenskap och musik har gemensamt: Han svarade: …som fria människor som beundrar, lär och iakttar …närmar vi oss konstens och vetenskapens områden. Om det vi ser och erfar avbildas i logikens språk håller vi på med vetenskap. Om det förmedlas genom former som inte är tillgängliga för det medvetna sinnet, men kan uppfattas intuitivt som meningsfullt, så håller vi på med konst.”

Andra delen av Bengt Gustafssons bok, Påverkan av ”tidsandan”? vill jag inte gå in på, så mycket eftersom jag vill att läsaren själv ska få ta del av författarens resonemang.
  Första kapitlet visar Varningsflagg och tveksamhet.
Där beskrivs tiden kring sekelskiftet 1900 och de följande decennierna mycket omtumlande. Bengt Gustafsson skriver: Industrialiseringen förvandlade Europa. Jordbruket blev effektivare  och mekaniserades. Industriskorstenar restes, järnvägsnätet växte, vägtrafiken mångdubblades och handeln blomstrade. Elektrifiering, telefon, telegraf och radio förvandlade vardagslivet i hem, på kontor och i verkstäder. Människor flyttade in till städerna, och stadslandskap och fabriksområden bredde ut sig. Livsmiljön för växter och djur trängdes undan och förgiftades, medan folkhälsoläget och utbildningsstandarden började förbättras. Stora folkrörelser och särskilt arbetarrörelsen engagerade den växande arbetarbefolkningen, och bidrog starkt till samhällets förvandling.

  Andra kapitlet handlar om Tid och oändlighet.
Hur mäter man tid? Vad är oändlighet?
Här återfinns Virginia Woolfs ”teleskopiska berättande”. Hon skrev en augustikväll 1907 en dagboks-anteckning:   ” I natt spekulerade vi om stjärnorna, föreställande oss förtöjda i en oräknelig flotta & såg jorden krympa till storleken av en knapp, dess rand just där borta där fyren avgränsar havet. Krympningen var resultatet av att vi såg månen nära ändan av teleskopet, som ett klot av matt silver.”
  Tredje kapitlet handlar om Vem var forskaren, vem var konstnären? och här är det författarens slutsatser som gäller.

Till boken hör också gott om illustrationer. Det är jag som läsare, tacksam för.
All litteratur som tas upp i boken, gör att man, om man har lust, kan skapa sig en egen boklista: ”Böcker att läsa”!

Den sista delen av boken överlåter jag, som sagt med varm hand, till läsaren själv att utforska.

Bengt Gustafsson