Marie-Antoinettes död

  • Allmänt

Ryktesspridning

I historien har Marie-Antoinette beskrivits på otaliga sätt och många rykten har spridits kring henne.

När man berättar om att hon i Versailles ”roade sig som en mjölkpiga bland rentvättade kor” ska man komma ihåg att även Katarina di Medici på 1560-talet lät uppföra vad som uppfattas som den första lustlantgården, Mi-Voie.
Den låg i utkanten av Fontainebleaus slottspark. Här höll hon boskap och kärnade smör för nöjes skull.
Ju högre upp i aristokratin man kom, desto mer sällsynt var det att kvinnorna hade hushåll att styra över och skötseln av dessa lustlantgårdar blev substitut för verkliga husmorssysslor, kan man säga.
Fram till mitten av 1700-talet hade ett dussintals mjölkkammare för nöjes skull anlagts, framför allt vid kungliga slott. Från den tiden fram till revolutionen anlades ytterligare ett fyrtiotal.

Så när man läser om en enskild händelse i historien, är det lätt att få den uppfattningen att den var unik – men så var det alltså inte. Det var inte bara Marie-Antoinette som lekte mjölkpiga!
Samma sak gäller sorgen efter Gustav II Adolf, när Maria Eleonora förvarar hans hjärta i en ask. Det som för oss verkar så makabert - var heller inte någonting unikt - man gjorde så i de kretsar  hon kom ifrån. (Se Moa Matthis: Maria Eleonora - drottningen som sa nej, Bonniers 2010)

År 1789 kallades hon helt enkelt ”l´Autrichienne”, österrikiskan och man får komma ihåg att när Preussiska styrkor invaderade Frankrike 19 augusti 1792 och nyheten nådde Paris i början av september drabbades Frankrike av en våg av skräck. Människor greps av panik för att de skulle utsättas för vedergällning från utländska arméer. De var dessutom övertygade om att kungafamiljen var i förbund med Frankrikes fiender – särskilt Marie-Antoinette.
Ryktet gick också att hon låg med soldater från gardesregementena och med lesbiska kvinnor. Och att hon ska ha sagt att folket kunde äta bakelser om de inte hade något bröd – det har jag redan tagit upp. Jag tror att det finns en förklaring till det.

Den 2 september 1792 när Marie-Antoinette befann sig i Le Temple drog sansculotterna runt på ett vilt och dödande härjningståg. Adelsmän, präster, köpmän och mer eller mindre allvarligt belastade brottslingar dödades. Bland dem fanns en kvinna, som fängslats för att hon hade mördat sin älskare och henne avrättade man med speciellt grymt.
Marie-Antoinettes vän, prinsessan Lamballe, blev också avrättad med speciell grymhet. Hon blev avklädd, våldtagen, halshuggen och stympad, och hennes kvarlevor fördes fram, som jag har skrivit om tidigare, under drottningen fönster i Le Temple, där huvudet var uppsatt på en pik.

De Lamballe hade dömts till döden därför att hon hade vägrat svära en ed riktad mot drottningen.

Massakerns hemskhet beskrivs av svågern till en M. d´Espréménil, som kom ihåg att ”när han kom ut ur Châtelet… gick han upp till knäna i en ström av blod”. 
Den brittiske ambassadörens kommentar var: ”Ett sånt folk!”

Marie-Antoinette sitter i Le Temple och syr och livet hänger på en skör tråd

Madame stiger upp i sitt torn,
vet inte när hon kommer ner igen

Satirisk fransk sång, sjungen av vakterna

Marie-Antoinette levde i ständig rädsla för att kronprinsen skulle tas ifrån henne – och givetvis användas som en bricka i ett politiskt spel. Hon fruktade också att han skulle bli kidnappad och dödad.
Efter Ludvig XVI:s död blev Marie-Antoinette allt svagare och även Louis-Charles, hennes chou d´amour, blev svag och utmärglad. Nu skiljde man honom från Marie-Antoinette, med våld.

Tidigt på natten den 2 augusti 1793 kom fyra kommissarier till Marie-Antoinettes rum i Le Temple.

Conciergeriet

De läste upp ett dekret från konventet om att hon skulle föras till Conciergeriet, ett fängelse på Île de la Cité, nära Notre-Dame.

”Änkan Capet”, ja så kallades Marie-Antoinette, mottogs klockan tre på morgonen som den tvåhundraåttionde fången i huset och fördes till en liten cell på bottenvåningen.
Cellen var delad i två lika delar genom en enkel skärm. Hennes del av cellen bestod av en tältsäng, ett grovt träbord, en stol och en spann. 
För en liten avgift tillät fängelsemyndigheterna besökare att titta på den före detta drottningen i hennes eländiga tillstånd. Och det var man ivriga att göra.

Fientliga blickar

Det tycktes som om fientliga blickar iakttog henne från alla håll.
Högt upp på väggen satt ett fönster med ett tjockt järngaller. Fönstret vette mot Cour des Femmes, där andra kvinnliga fångar kunde tvätta sina kläder i fontänen.
Marie-Antoinette hade inte tillstånd att lämna sin cell.
Axel von Fersen hade frågat en vän om detaljer och han skrev: ”cellen var liten. Fuktig och stinkande. Utan kamin eller eldstad; det fanns tre sängar, en för drottningen, en annan bredvid den för hennes kvinnliga skötare, en tredje för de två gendarmerna som aldrig lämnade cellen, ens när drottningen måste utföra sina naturbehov”.

Rosalie Lamorlière, en tjänsteflicka i Conciergeriet, berättade att ”fängelsets bestämmelser tillät oss inte att ge drottningen en spegel”, trots att Marie-Antoinette begärde en sådan varje morgon. Slutligen fick Rosalie tillstånd av den vänliga portvakten, madame Richard, att ge fången en spegel. ”Jag rodnade när jag erbjöd henne den. Den spegeln, köpt vid kajerna, hade bara kostat mig tjugofem sous.” Kejsarens dotter som en gång hade sett sin spegelbild i Spegelgalleriet, fick nu ett enkelt föremål, en handspegel med röd ram. Till Rosalies glädje ”accepterade drottningen denna lilla spegel som om den vore något av vikt och hennes majestät använde den så länge hon levde”.
(Men det kom inte att bli särskilt länge.)

Vid ett annat tillfälle lyckades Rosalie få tillstånd att låna ut en enkel pappkartong till drottningen som hon kunde ha sina kläder i. ”Hon mottog den med lika stor belåtenhet som om hon hade fått den vackraste skatt i världen”.

Vid ett hemligt möte natten den 2 september hade Marie-Antoinettes fiender i välfärdsutskottet redan planerat för hennes död. För att inte ha tillförlitlig bevisning för att utdöma ett dödsstarff började åklagaren samla otaliga ”bevis”, t ex det som redan ”var allmänt känt”, att Marie-Antoinette var sexuellt hämningslös.
Man tänkte gillra en fälla för sonen, Louis Charles, som skulle snärja honom och hjälpa till att krossa hans mor. Allt det här gjorde man och hon anklagades för brott som många gånger hade grasserat som rykten, men nu antog man dem som oomtvistliga fakta.

Klockan åtta på morgonen, måndagen den 14 oktober 1793 fördes Marie-Antoinette tillbaka till Grande Chambre för den egentliga rättegången.
Salen var fylld av människor och den tidigare charmanta och hyllade drottningen hade förvandlats till en tärd gammal kvinna.

Juryn fann enhälligt Marie-Antoinette vara skyldig till alla de anklagelser som riktades mot henne.
”Denna domstol dömer i enlighet med juryns enhälliga utlåtande…nämnda Marie-Antoinette, änka efter Louis Capet, till döden.”

En av advokaterna berättade ”att hon visade inget tecken på fruktan, indignation eller svaghet” förrän hon var utom synhåll för publiken. Den dömda kvinnan föll nästan omkull när vakterna förde tillbaka henne till cellen i Conciergeriet. Under de få timmar hon hade kvar i livet tilläts hon inte ta emot besök. Hon fick inte träffa sin dotter eller son.
Hon skrev ett brev till sin svägerska Elisabeth:

”16 oktober, halv fem på morgonen
Det är till dig, min syster, som jag skriver för sista gången. Jag har just blivit dömd, inte till en skamlig död – döden är bara skamlig för brottslingar – utan till att återförenas med din bror. Eftersom jag liksom han är oskyldig hoppas jag kunna visa samma mod som han i dessa sista stunder. Jag är så lugn som man är när ens samvete är rent. Jag är djupt bedrövad över att behöva lämna mina stackars barn. Du vet att jag bara levde för dem, och för dig, min goda, ömma syster…”

Hon uppmanade särskilt Louis Charles att aldrig försöka hämnas det som skett.

Ut i dagsljuset

Lite senare, vid tiotiden, kom bödeln Henri Sanson, in i cellen. Han band hennes händer och klippte av hennes hår i nacken.
En timme senare leddes hon ut genom Conciergeriets port ut i dagsljuset på Cour du Mai. Där på torget väntade bödelskärrorna på att föra de dömda till giljotinen.
Marie-Antoinettes styrka övergav henne en stund då hon såg att hon skulle föras till döden i en öppen gödselkärra. Hon bad vakterna att lösa upp repen och måste utsätta sig för skymfen att göra sina naturbehov inför allas ögon mot fängelsemuren.

Marie-Antoinette klev ner från kärran och gick uppför trappan till schavotten.

Spegeln och pappkartongen

Medan drottningens kropp forslades bort och begravdes i en grav utan namn, samlade Rosalie i hennes cell i Conciergeriet ihop hennes få återstående tillhörigheter, spegeln och pappkartongen.

Ett par kilometer bort i Le Temple visste Louis-Charles ingenting om sin mors död. Han trodde nog att hon fanns i rummet ovanför, för där han sett henne senast, natten – innan de skildes åt.

 

 

Taggar: