Bokförlag: Atlantis

Urval och översättning: Arne Melberg

Marie de Rabutin Chantal – fransk författare och salongsdam

Place Royale, ett av staden Paris eleganta bostadskvarter. Där föddes Marie de Rabutin Chantal den 5 februari 1626. I dag heter platsen Place de Vosges.
Här bodde kardinal Richelieu och långt senare kom även Victor Hugo att bo där.

Marie skulle bo hela sitt liv i Maraiskvarteren.
Till sist bodde hon i Hôtel Carnavalet.

18 år gammal gifte hon sig med Henri de Sévigné, en adelsman från Bretagne. I och med det heter hon Madame de Sévigné.

25 år gammal blev Madame de Sévigné änka, med två små barn. Hon var ingen fattig änka, utan hade en stor förmögenhet, egendomar i Paris, Bretagne och familjehuset Les Rochers i Vitré på vägen till Bretagne.

Madame de Sévigné gifte aldrig om sig

Det var väl tur för oss, för i så fall hade väl alla hennes brev aldrig ha blivit skrivna – i varje fall inte i den omfattning som de blev.

Madame de Sévigné är berömd för sina brev till litterära vänner, framför allt till sin dotter, Françoise de Grignan.
Här är ett utdrag ur ett av breven: ”Jag kan ju inte ha ett gott liv utan dig. Jag kommer att skriva till dig från alla ställen där det går. Imorgon bitti väntar jag mig brev från dig…”

Hennes brev utgavs i sin helhet i fem delar 1862-1867. I den franska utgåvan finns 1372 brev varav en del är skrivna till henne, men de allra flesta är av hennes hand.

Salongs- och hovkulturen

Det är salongskulturen som kommer till uttryck i boken. Den utvecklades vid sidan av den hovkultur som förknippades med slottet Louvre och då Ludvig XIV började bygga upp sitt Versailles.

På 1670-talet började Versailles byggas och salongskulturen kunde kanske vara en fristad från den strikt reglerade hovkulturen.

Madame de Sévigné inledde sitt societetsliv redan som gift och fortsatte när hon var ung och vacker änka att finnas med i samma salonger som Madame de Rambouillet, Mademoiselle de Scudéry och Madame de Lavardin.

Madame de Sévignés brev var privata, men trots det lästes de upp i salongerna. Man gjorde så på den tiden.

Hovmästaren Vatel

Den 26 april 1671 skriver hon i ett brev till sin dotter om en fruktansvärd händelse. Den ägde rum på slottet Chantilly hos den framstående fältherren Ludvig II Condé, ”den store Condé”. Han hade fått besked om att kung Ludvig XIV med ett sällskap på 3000 personer skulle gästa slottet. Köksmästaren eller snarare hovmästaren Vatel jobbade livet ur sig, kan man säga. Läs Madame de Sévignés version av det hela.

”Till Madame de Grignan

PARIS, SÖNDAG 26 APRIL 1671

Det är söndag den 26 april och det här brevet går inte iväg förrän på onsdag. Men det är inte så mycket ett brev som en redogörelse som jag har fått från Moreuil, så att du ska få veta vad som hände med Vatel i Chantilly. Jag skrev till dig i fredags att han hade stuckit ner sig själv; så här gick det till.
   Kungen anlände på torsdagskvällen. Lite jakt, lyktor, månsken, en stilla promenad, supén serverades i det fria bland narcisser, allt var till belåtenhet. Man superade, steken tog slut vid några bord eftersom det hade kommit fler gäster än förväntat, Detta tog Vatel hårt och han hördes säga: ”Detta är mer än vad jag kan stå ut med, jag har förlorat all ära”. Till Gourville sade han: ”Det går runt i huvudet på mig, jag har inte sovit på tolv nätter, hjälp mig att ge order”. Gourville tröstade honom så gott han kunde, men han kunde inte sluta tänka på den där steken, som inte felade vid konungens bord utan vid det tjugofemte bordet. Gourville nämnde detta till M. le Prince, som sökte upp Vatel och sade till honom: ”Vatel, allt går ju bra. Kungens supé var mycket lyckad”. Han svarade: ”Monseigneur, er välvilja är överväldigande men det fattades stek vid två bord”. ”Absolut inte”, sade M. le Prince, ”ta inte åt er, allt går ju bra”. Det blev midnatt, fyrverkeriet, som kostade sextontusen francs, misslyckades eftersom det skymdes av dimmoln. Klockan fyra på morgonen sprang Vatel omkring fast alla lkåg och sov, så möter han en liten leverantör som bara har med sig två korgar med fisk. Han frågar honom: ”Är det allt?” ”Ja, Monsieur”. Han visste ju inte att Vatel hade beställt från varenda hamn. Vatel väntar lite, men inga andra leverantörer dyker upp, han blir alltmer upphetsad eftersom han tror att fisken inte kommer att räcka. Han sökte upp Gourville och sade: ”Monsieur, jag överlever inte denna vanära”. Gourville tog honom inte på allvar. Vatel gick till sitt rum, satte värjan mot dörren och försöker sticka den genom hjärtat. De två första försöken var inte dödliga, men efter det tredje faller han död ner. Under tiden kommer det fisk från alla håll och kanter, man letar efter Vatel som ska fördela den, man knackar på hans dörr, bryter så upp den och finner honom badande i sitt blod. Man löper iväg till M. le Prince, som blir förtvivlad. M. le Duc brast i gråt; Vatel skulle ansvara för hela hans resa till Bourgogne. M. le Prince var ytterst nerslagen när han berättade detta för Kungen. Man sade sig att det hängde ihop med Vatels syn på sin ära. Man lovprisade honom, men man beklagade också hans kurage. Kungen sade att han hade dröjt med sitt besök i Chantilly i fem år, eftersom han insåg vilken påfrestning det skulle bli. Han förehöll M. le Prince att han borde nöja sig med två bord och inte ta på sig mer; han försäkrade att han inte längre ville att M. le Prince skulle gå till sådana ytterligheter, men det var ju för sent för den arme Vatel. Under tiden försökte Gourville ordna de olägenheter som orsakats av Vatels bortgång. Det lyckades också, man fick en utmärkt middag följd av förfriskningar, promenader, kortspel, jakt, allt medan narcisserna doftade och allt var förtrollande. Igår, som alltså var lördag, gjorde man detsamma. På kvällen fortsatte Kungen till Liancourt, där han har beställt en medianoche [lätt supé, serverad efter midnatt], han stannar där idag.
   Detta är vad Moreuil har berättat för mig med tanken att jag ska föra det vidare till dig. Så lyder historien, och finns något mer däri så vet jag ingenting om det. M. d´Hacquevile, som var med, har säkert en egen vision, men eftersom hans handstil är mindre läsbar än min, så skriver jag i alla fall. Att jag har fördjupat mig i detaljer beror på att jag själv gärna vill ha dem.”

Om att hässja

1671 onsdagen 22 juli skriver Madame de Sévigné från Rochers till M. de Coulanges en målande beskrivning om höbärgningen och i synnerhet om vad att hässja är:
…”Ni förstår fortfarande inte vart detta ska leda, här kommer ytterligare en liten utvikning. Som ni vet är vi mitt i höbärgningen. Jag har inte tillräckligt med folk, jag sänder bud till ängen, den där som skalderna har besjungit, att alla som arbetar där ska komma hit för att snygga till, ni fattar fortfarande inte ett skvatt. För att ersätta dem sänder jag ner mitt folk för att hässja hö. Vet ni vad det är: att hässja? Jag ska förklara: att hässja är det trevligaste som finns, det består i att hiva upp slaget hö  under lek och nojs, kan man bara det så kan man hässja. Allt mitt folk skred glatt till verket, alla utom Picard, som kom och sade mig att han inte ville vara med, att det inte var därför som han tagit tjänst hos mig, att det inte hörde till hans sysslor och att han hellre skulle återvända till Paris…”
 

Här berättar Madame de Sévigné om sina gäster som ska flytta in i Hôtel de Carnavalet

”Till Madame de Grignan
PARIS, TISDAG 12 OKTOBER 1677 [Mme de Grignan var i Paris från december 1676 till juni 1677, därav uppehållet i brevväxlingen.]
O ja, kära du

   När oktober nu går ut
   Står Allhelgona på lut. [Quand Octobre prend sa fin, / La Toussaint est au matin. Ordspråk.]

Det har jag redan tänkt på mer än fyra gånger och jag hade tänkt säga denna nyhet till dig, om du nu inte hade förekommit mig. Jodå, denna månad är redan på god väg att ta slut, jag vet ju det. Du kanske minns den där kvinnan som absolut inte ville växla in sin guldpeng för att hon tyckte det var så besvärligt med växelpengarna. Den kvinnan har nog mera franc i sina påsar än vad vi har småpengar; nu tänkte jag följa hennes ekonomiska exempel och småprata lite med dig, fastän brevet inte går iväg idag.
   Vi flyttar, lilla du, och eftersom mitt folk gör det bättre än jag, så lämnar jag allt här, befriar mig från allt bestyr och från den häxsabbat varmed Mme Bernard väcker mig klockan sex på morgonen med sina snickare; att lämna detta är en tröst mitt i separationen. Gargan är i Blois hos Fieubet, d´Escars är i Vaux, jag är bara glad över att lämna Courtaude[Courtaude var en tillfällig bostad]. Jag återvänder när det är tömt.
   Vi disputerar, söta du, d´Hacqueville och jag. Han tycker att ni ska bo med mig i huvudvåningen, jag för min del tycker att ni ska bo en trappa ner, där alla rum är lika, där blir det inte så trångt och inte så tätt på mig. Så här lyder hans argument och mina: på övervåningen menar han att det är ljusare och snyggare än där nere, och det har han rätt i. Det finns en stor salong, som jag möblerar, så en korridor och en stor sängkammare – till er. Därifrån kommer man in i Mme de Lillebonnes rum, det vill säga mitt. Från den stora kammaren kommer man in i en liten, som du inte känner till, som kan vara er skräpkammare, men som jag kan möblera åt dig och där du kan sova, om du vill. I den stora kammaren kan du också ha din säng, jag har tilkräckligt med tapeter. Den lilla kammaren är fin. Han menar att det inte är någon olägenhet att de som vill träffa oss båda går genom er stora kammare. De som du ska slippa, när jag skummar i grytan, kan komma in via en separat trappa, helt diskret, direkt in i mitt rum. Det är också den morgontrappa som min betjäning, mina arbetare och mina fordringsägare får använda. Intill trappan finns det rum för mina tjänsteflickor. Också dina får plats, liksom Montgobert med fröknarna Grignan en trappa upp, där bor just nu två prinsessor så det kallas
prinsessrummet. M. de Grignan får rum i änden av det stora rummet, min son en trappa ner och hallen blir inte möblerad, Bien Bon får rum i en fin liten flygel. Ja, det är vad den store d´Hacqueville har tänkt ut. Om ni föredrar att bo på nedervåningen, så är det bara att säga till, kära du, det ordnar vi. Där finns stora och snygga fönster, salen kan möbleras. Det är ert beslut som avgör hur vi inreder, huset är ju så stort att det inte heller är något problem att hysa min son. Det finns fyra vagnslider och ett femte kan ordnas, stall för arton hästar. Jag tror nog att vi ska trivas. Hädanefter adresserar du breven Hôtel de Carnavalet, Rue des Filles-Bleues, det är det hela. Jag tror inte att ni behöver ta med tapeter, snarare linne, om det inte ska köpas in här. Trädgården är snygg och välbehållen. Jag trodde att man hade haft ridskola eftersom M. och Mme de Lillebon är bra smutsiga, men jag tog fel. Skriv mig om allt detta. […].

[Familjen Grignan kom att bo i nedervåningen när de anlände i november för en längre period i Paris. Huset rymmer numera ett stadsmuseum, det ligger ett stenkast från Svenska Institutet, i hörnet av de gator som nu heter Rue des Francs Bourgeois och Rue Sévigné.]”
 

Varför heter det Musée Carnavalet?

Jo, Musée Carnavalet eller Musée de l'Histoire de Paris, inhyst i Hôtel de Carnavalet, Paris stadsmuseum har följande historia.
Byggnaden är från 1544 och är ritad av P. Lescot och har skulpturer av J. Goujon. Namnet Hôtel de Carnavalet kommer av Mme Kernevenoy, vars namn förvrängts till Carnavalet. Hon köpte palatset 1578. Under 1600-talet byggdes det om av J. A. de Cerceau och F. Mansard.

Madame de  Sévigné bodde där 1677- 1696.
  
Efter revolutionen blir det en skola för väg- och vattenbyggnadskonst. 1866 köptes den in av  staden Paris, och blir ett stadsmuseum med bl.a. en förnämlig samling av minnen från revolutionstiden.

Madame de Sévigné dog den 17 april 1696.

Jag kommer att ta med mig boken nästa gång jag kommer till Paris. Jag har för avsikt att gå i Madame de Sévignés fotspår.