Ludvig XVI:s död

  • Allmänt

Sedan Ludvig XVI och hans familj väl kommit bakom Templets murar befann de sig i en liten stad i staden, med ett komplex av byggnader och gångar som utvecklats kring den gamla medeltida fästningen.

Den första gården ledde till ett ståtligt 1600-talspalats med lyxiga rum som tidigare ägts av greven av Artois, kungens yngre bror.
De här rummen vette åt ena hållet mot en imponerande gård omgiven av arkader och mot andra hållet mot en stor trädgård med höga träd.

Hotfullt och olycksbådande

I kontrast till detta reste sig ett arton meter högt torn, fyrkantigt och fängelseliknande, hotfullt och olycksbådande. Det kallades Stora tornet.
Dess nästan fönsterlösa murar hade svartnat under årens lopp. Genom Stora tornets norra hörntorn kunde man komma till ett andra torn, en femvåningsbyggnad som kallades för Lilla tornet.

Kungen och hans familj visades in i stora salen, La Salle des Quatre Glaces, där man förberedde sig för att ta emot det kungliga sällskapet.
Palats och gårdar var upplysta med ljus och facklor, som om det gällde en större festlighet. Nu blev kungen övertygad om att de skulle hållas i bekvämt förvar i broderns tidigare hem.
Men, så han bedrog sig!

Våra rum saknade allt

Efter två timmar eskorterades de i gångar och korridorer och när de hade lämnat palatset eleganta rum bakom sig, befann de sig i små, smutsiga rum.
Marie-Thérèse skrev: ”--- ingenting hade gjorts i ordning för oss…våra rum saknade allt.
Utdrag ur boken ”Den försvunne prinsen” av Deborah Cadbury: ”--- Drottningen skulle sova i rummet intill kronprinsen, där en säng också stod redo för Marie-Thérèse. Prinsessan de Lamballe placerades i ett förrum, och kungen och hans betjänter fördes till ett rum på tredje våningen. I dessa trånga lokaler hittade man plats för madame Elisabeth, Pauline de Tourzel och andra tjänarinnor i köket, där de hölls vakna under hela natten av rösterna från vakterna i rummet intill- Innan Marie-Antoinette gick till sängs såg hon till sin son, iakttog honom en stund medan han sov. Det var som hon hade misstänkt hela tiden: de skulle faktiskt hållas som fångar i Stora tornet. Eftersom detta var olämpligt att bo i hade kommunen hittat tillfälliga utrymmen i Lilla tornet medan huvudtornet förvandlades till ett säkert fängelse. Det stod nu plågsamt klart att hon var oförmögen att erbjuda ens den mest grundläggande frihet åt sin älskade son som sov så fridfullt ovetande om hur ovisst hans öde var. I ett palats skulle Ludvig fortfarande vara kung. I Stora tornet, som såg ut som ett dystert feodalt fängelse, var kungen och drottningen alldeles bestämt fångar. Kungafamiljen tillbringade sin första fängelsenatt bakom inte mindre än åtta låsta järndörrar.”

2 september 1792

Den 2 september var den kungliga familjen ute på sin dagliga promenad i Tempelkonmplexet, men fördes snabbt tillbaka in.
Från upproriska människor hördes hotfulla ljud och Matthieu, en av kommissarierna sa ”Landet är i dödsfara. Vi vet att vi och våra hustrur och barn kommer att förgås. Men folket kommer att få sin hämnd. Ni kommer att dö innan vi gör det!”
Marie-Thérèse skrev: ”Han talade med sådan hämndlystnad att min bror skräckslagen började gråta och sprang in i nästa rum. Jag försökte trösta honom så gott jag kunde, men förgäves, han tyckte sig se min far död.”

Man hör fram på småtimmarna hur dagens massakrer snart skulle inledas. Senare, när ljudet kom närmare, förstod kungafamiljen att folkhopen hade övermannat vaktposterna. Nu var de på väg över förgården till Tornet. Kung Ludvig frågade en ung officer vad som hände där utanför. ”Ja, om ni vill veta, så är det madame de Lamballes huvud som de vill visa er, så att ni kan se hur folket hämnas på tyranner.”
Cléry åt middag på nedre våningen med två andra tjänare och såg hela den fasansfulla scenen. ”Vi hade knappt satt oss till bords förrän ett huvud hölls upp framför fönstret på en pik. Det var prinsessan de Lamballes huvud. Det var visserligen blodigt men inte vanställt; hennes blonda hår lockade sig fortfarande kring piken”. Folkhopen därute började också skrika på Marie-Antoinettes huvud.

Madame de Lamballe Bildkälla: Wikipedia

20 september 1792

Den 20 september 1792 sammanträdde den nyvalda församlingen, som nu kallades ”nationalkonventet”. Man skulle skriva en ny författning och avgöra kungens öde.
Första steget var att avskaffa monarkin och utropa Frankrike till republik.

En vecka senare kom delegater från konventet till Tornet, omgärdade av trumpetare och ridande gendarmer.

Nu som då: Ridande poliser

De kom till Tornet för att kungöra att monarkin inte existerade och att kungen hade blivit berövad sin titel. Kungen såg inte upp från sin bok, drottningen fortsatte att sy.
När Cléry samma dag bad om varmare täcken till kronprinsens säng, vintern var på väg, sa han som vanligt: ”Kungen önskar…!" Han fick en skarp tillrättavisning om att den titeln var avskaffad och att han förolämpade det franska folket.

11 december 1792

Tisdagen 11 december klockan fem på morgonen: ”blev vi starkt oroade av ljudet från trummor och ankomsten av vakter till Templet”, skrev Marie-Thérèse. ”Kanoner släpades in i Tempelträdgården, och de kunde höra larmtrumman ljuda över Paris gator. Kommisarierna sade ingenting och familjen åt frukost som vanligt.”

Den morgonen måste Ludvig vänta två timmar innan några ämbetsmän kom in i rummet med ett dekret som kallades ”Louis Capet” till nationalkonventet för rannsakning. ”Jag heter inte Capet”, sa Ludvig, ”det är namnet på en av mina förfäder. Jag kunde ha önskat mig”, tillade han, ”att kommissarierna hade låtit min son stanna hos mig under de två timmar jag har väntat på er.”
Han tvivlade inte på att han kanske aldrig skulle få se sin familj igen.

Rättegången och avrättning

Kungen fördes med vagn till nationalkonventet och ställdes inför rätta som ”Louis Capet”. Han kallades så därför att alla kungar efter Hugo Capet ansågs ha styrt landet illegalt.
Kungen blev förhörd inför konventet i december 1792. Konventet röstade enhälligt för att kungen var skyldig till ett brott mot Frankrikes folk. Hans verkliga brott var helt enkelt att han var kung.

Talmannen läste upp anklagelsen: ”Ludvig, den franska nationen anklagar er för att begått olika brottsliga handlingar i syfte att återupprätta tyranniet på frihetens ruiner.”

19 december - Marie-Thérèses födelsedag

Den 19 december fyllde Marie-Thérèse 14 år, men familjen kunde inte samlas. Marie-Thérèse som stod sin far nära, kunde knappast stå ut med den plåga som rättegången beredde henne och några vakter försökte lugna henne med ”att försäkra att hennes far inte skulle avrättas”, men dömas skulle han, knappast skonas och resten av sitt liv skulle han få sitta i fängelse – och kronprinsen också.”

Under julhelgen fortsatte rättegången.

15 januari 1793

Den 15 januari avslutades rättegången.

Ludvig befanns vara skyldig.

Under kvällen därpå inleddes omröstningen om hans straff. Avrättning, fängelse eller landsförvisning.
Omröstningen som kom därefter och gällde hans avrättning antogs med 387 mot 334.

21 januari 1793

Ur Deborah Cadburys bok: --- ”Det var en kall, dimmig vintermorgon. Timmarna gick så långsamt att tiden tycktes ha stannat. Kungen steg upp klockan fem. Klockan åtta hämtades fången. Omgiven av flera tusen vakter rörde sig hans slutna vagn långsamt över Paris gator. Det tog nästan två timmar att nå Place de la Révolution. Ludvig klev ur vagnen. Torget var fyllt med tjugo tusen människor som bara hade en tanke i huvudet: att se honom död och se den hatade kungliga mystiken krossad i grunden. Giljotinen som var rest på en plattform, dominerade scenen. Dess två trästolpar var fyra och en halv meter höga, och högst uppe hängde den tre decimeter breda stålklingan.”

I Tornet

I Tornet hörde Marie-Antoinette och hennes barn tjugo minuter över tio på morgonen ljudet av kanoner.
De hade fortfarande hoppats på möjligheten att få träffa kungen, tills ”glädjeropen från en rusig pöbel upplyste oss om att brottet var fullbordat”, skrev dottern Marie-Thérèse. Utifrån hördes trummor från garnisonen i Templet.

”Ingenting kunde stilla min mors kval. Vi hyste ingen som helst förhoppning om att kunna tränga in i hennes hjärta. Hon var likgiltig för om hon levde eller var död. De tvingade henne att passera dörren till min fars rum, och det vållade henne alltför stor smärta”, skrev Marie-Thérèse senare. Drottningen var nära ett nervsammanbrott och hade börjat få återkommande krampanfall. Hon satt uttryckslös i sin stol i det lilla kalla rummet i Tornet. Hennes hår var grått, hennes hud färglös, hennes kropp tunn, nästan utmärglad – hon hade åldrats snabbt. Hon kunde inte förmå sig att lämna sitt fängelse, ens för att sitta en stund i trädgården. Hennes tillstånd skulle säkert beskrivas som akut chock och depression om det var i dag.

Taggar: