Ljusen till Lusse och jul stöpes

  • Allmänt

4 december: Ljusen till Lusse och jul stöpes

Gammal svensk bondejul


©Liljeholmens Stearinfabriks AB

Julen kallas ofta ljusets fest och fortfarande är det ju otänkbart att fira jul utan levande ljus i någon form.

I gamla tiders bondgårdar var ljusstöpningen ett viktigt arbete före jul.
Julljus ingick ofta i gåvor till fattiga och till tjänare och anhöriga. Man skulle också ta med sig ljus till kyrkans julotta.

På julbordet kunde man ha ett särskilt stort julljus.
Om man hade två ljus, ansågs det ena vara husfaderns och det andra husmoderns.
Men det kunde också vara så att alla familjemedlemmar hade sitt ljus.

Stämningsbild från idag.


©Liljeholmens Stearinfabriks AB

Julljusens sken gav skydd och lycka

Nu är det väl inte många som tänker på ett sammanhang mellan en familjemedlems julljus och vad som ska hända hen under det kommande året.
Men förr, kunde man av julljusens sätt att brinna utläsa mycket – om någon skulle dö under året eller vem som skulle dö först. En följd av detta var förstås att man inte fick flytta eller snoppa julljusen och inte heller släcka dem. Man fick inte ingripa i julljusens budskap!

Resterna av julljusen har också fått en rik användning som magiskt verksamma medel.
De används till att bota människor och djur. När kon kalvar eller när hon mjölkat dåligt, var julljus nyttigt. Man tände dem till skydd vid åskväder, man smörjde plogbillen med dem.

Själv brukar jag valla skidorna med dem!

Lite om ljusets historia

Ett par tusen år före Kristus fick man nöja sig med brinnande trästickor eller rep doppade i fett.

Oljelampor med veke uppfanns av egyptierna och infördes i Europa av grekerna och romarna ungefär år 0.

Under 1300-talet uppfanns talgljusen. De ansågs ända in på 1400-talet vara en oerhörd lyx.
Talgljusen var ganska besvärliga. De droppade, osade och luktade illa.

De ljus som kom efter talgljusen i historien var vaxljusen. De omtalas först under 1400-talet.
Men då var de mycket sällsynta och så dyra att till och med furstarna ansågs vara slösaktiga när de använde dem.
På den här tiden förstod man sig på att bleka vaxet, så furstarnas ljus var därför lika vita som våra i dag.
Vaxljusen var också mycket bättre än talgljusen, men de var alldeles för dyra för den stora allmänheten. Därför blev det kyrkorna som blev de stora användarna av vaxljus. Kyrkorna var ju under feodaltiden mycket rika.

Både talgljusen och vaxljusen hade s k snodda ljusvekar och de krävde ständig bevakning. Man var tvungen att klippa av veken, så att det iinte osade eller att veken smälte ner sidan på ljuset.

Stearinljus

Stearinljuset kom till när en fransk kemist, Chevreul, upptäckte att fett som talg och olja är sammansatta av dels fast fett, dels flytande fett.
Det fasta fettet är stearin och margarin. Det flytande är olein. Fetterna är egentligen syror vilka förenas med en alkalisk bas kallad glycerin.
Under 1810- och 20-talen experimenterade han med att pressa ur de flytande fetterna. Men det kom bara ur en liten del. Men så småningom utvecklade han sin teknik.
Genom att tillsätta kemikalier separerades fetterna.
1825 tog han patent på detta. Nu när det var möjligt att få fram en större mängd stearin, så började han anlägga mindre fabriker.
Stearinljusen började ersätta de mycket dyra vaxljusen.

Men ännu under 1830-talet var stearinljusen helt okända i Sverige.

Lars Johan Hierta

Det är nu Lars Johan Hierta, grundaren av Aftonbladet, kommer in i bilden.     


Lars Johan Hierta,
huvudredaktör för Aftonbladet,
1830-1851

36 år gammal åker han till London. Där fick han för första gången se ett levande ljus gjort av fettsyran stearin. När han kommer tillbaka hem till Sverige, kontaktar han KTH och överintendenten där ber honom ta kontakt med en ung man på kemiinstitutionen. Han hette Johan Michaelson och hade specialiserat sig på fettsyror. Hjerta erbjöd sig att köpa utrustning så att Michaelson kunde pröva separering i större skala.
1838 kunde experimentet med tillverkningen starta med en maskin i ett hus på Liljeholmen.


©Liljeholmens Stearinfabriks AB

Fabrikationen kom igång på allvar året därpå. Hierta och Michaelson tillverkade under de första månaderna hela 20 paket à 1 skålpund om dagen.På den tiden såldes ljus i skålpund. Alla förpackningar vägde lika mycket, men ljusens storlek och antal varierade.

1 skålpund = 435 g.

Man lindade in ljusen i ett blått papper och fäste flikarna med en stor gul etikett med Liljeholmens logotype tryckt i svart.

Var sålde man dessa ljus?

Jo, från ett av kontorsrummen på Aftonbladet.

1840 i mars hade Lars Johan Hierta en annons i tidningen som löd:

”Hvar och en äger tillfälle pröfva,
att de oaktadt sitt billigare pris,
äro lika goda äfven med de bästa
vaxljus, derjemte hvitare, hårdare
och mera glänsande samt icke behöfva
putsas.”

Trots denna annons gick verksamheten med förlust i hela tre år.

Men sedan vet vi ju hur det gick.

Välkommen att beställa ett föredrag!

Det här och mer om ljusets historia – Juleld, ljulljus och Lars Johan Hierta och stearinljuset finns med i ett av mina program i Historiehusets regi.

Taggar: