När man 1937  gjorde en utgrävning av en gravhög på en åker i Solberga fann man ett rembeslag av brons.

Beslag

I Historiska Museets samlingar hittar jag: Beslag (rembeslag) av brons från 550 - 799 i Solberga, Östergötland, Sverige

Beskrivning:

Bronsbeslag med mytologiskt motiv som visar en fiskande man och en havsvarelse i kvinnoskepnad. Det kan kanske knytas till det isländska eddakvädet Hrimgerðamǫl.

Foto: John Ljungkvist, SHMM, CC
 

Tolkningar

Det har något tvivelaktigt kallats för ”Tors fiske” (kvädet om jätten Hyme) där Tor får själva Midgårdsormen på kroken.

En man i en båt.
I ena handen håller han styråran.
I den andra en metrev. I den nappar en kvinna som ser ut som en sjöjungfru.

Foto: SHM, CC

Rembeslaget tillverkades omkring 700 e Kr. Av kvinnanas klädedräkt kan man förstå att det har ett nordiskt ursprung.

Forskare har kommit med flera olika förslag vad rembeslaget handlar om.

Finska forskares teorier får arkeologiska belägg

Några arkeologer har satt det finska nationaleposet Kalevala i samband med Solbergablecket och Kalevalas äldsta partier går bevisligen tillbaka till förhistorisk tid.
I femte sången berättas om den skäggige och trollkunnige Väinämöinen, som åtrådde den sköna Aino.
Hon ville inte gifta sig med den gamle mannen och en dag simmade hon ut i havet. Hon drunknade men förvandlades till en lax.
Väinämöinen blev djupt bedrövad och gav sig ut för att fiska. Han fick en lax på kroken. Men han visste inte att det var Aino, hans älskade, i förvandlad skepnad.
Den fångade laxen slet sig fri just när den skulle styckas och avslöjade vem hon var:

”Jag var inte någon havslax, ej en fisk,
fast så det syntes:
nej, jag var en ädel ungmö, unge Joukahainens syster,
som du alltid velat äga,
längtat efter all din levnad.”

Den överensstämmer med den som påträffats i en grav i Vendel och dateras till 600-talets mitt och på en gotländsk bildsten från något senare tid skildras ett bröllop.
Det motsvarar bröllopet i Pohjale i Kalevalaberättelsen.

Vattnet under forntiden var en viktig förbindelselänk mellan folken och relationerna mellan Sverige och Finland handlade inte bara om handel utan också om utbyte av tankar.

Redan 1918 ansåg den finske forskaren Kaarle Krohn att berättelsen om Väinämöinen och Aino hade fått sin finska version efter svensk förebild.
Den åsikten delades senare av hans landsman Antti Arne och det var flera decennier innan man visste någonting om Solbergablecket.