Helena Rubinstein aktuell utställning i N Y

  • Allmänt

H.R. aktuell utställning på Judiska muséet i New York några dagar till

Helena Rubinstein föddes i ghettot i Krakow i Polen 1872. Hon blev 93 år gammal och dog i Paris 1965.

 
I det här huset föddes Helena Rubinstein.
Bild: Wikipedia

 
Helst bodde hon i sin lyxvåning med takterass i ett av de trehundraåriga palatsen, som kantar den lilla ön Ile Saint-Louise mitt i Seine, mitt i Paris.

Som 16-åring flydde hon och hennes familj från Polen. Helena hamnade i Sidney i Australien. Där tog hon plats som husa, bonne, i en rik familj.
I Sidney träffade hon en ung kemist som hade gjort ett skönhetsmedel, som han trodde blint på. För sparade pengar köpte Helena hans formula och öppnade en liten butik. Hon tillverkade själv skönhetskrämen på nätterna och på dagarna arbetade hon i butiken och fick en växande kundkrets.

Hon lämnade så småningom Australien och när hon dog lämnade hon efter sig en då 60-årig son och i pengar, hus, fabriker, smycken och konstverk som då var värt 80 miljoner dollar.

Det är mycket av dessa samlingar som i dag visas i New York, på Judiska museet ( t o m 22 mars)

Sagt om Helena Rubinstein och det är hämtat ur: Harriet Hjort Parfym, 1969

” Helena Rubinstein var inte rädd för någonting, men på äldre och rikare dagar var hon mycket rädd för bedragare och tjuvar. Vid ett tillfälle, när hon bodde i sin våning i New York med en husjungfru och en betjänt, vaknade hon mitt i natten i sitt magnifika sovrum, tände lampan och såg en främmande sluskigt klädd man stå mitt i rummet. ”Ni är en idiot om ni tror att jag förvarar mina pengar och äkta smycken i min våning!” sa Madame Rubinstein morskt och fortsatte: ”Ni måste vara bra enfaldig som inte har funnit på ett bättre sätt att bli rik än att göra inbrott hos rika gamla damer! Vad har hänt med mina tjänare, de kommer inte när jag ringer?” Då först fick tjuven mål i munnen. ”De är bundna i köket, madame. Jag satte på dem munkavle så att de inte skulle skrika och väcka er!” Och han skrattade till, för antagligen såg den gamla damen rolig ut där hon satt i sin säng. ”Nu kan ni gå! ” sa hon och pekade mot dörren och lät som om hon talat till en anställd på fabriken, som begärt löneförhöjning. Tjuven försvann utan att ta något med sig…”

” Hon var en godhjärtad kvinna”, men hon kunde också vara hård (sagt av en Monsieur Jantzen). Hon var intelligent men på samma gång ytterligt godtrogen. Hon kunde konsten att lyssna innan hon uttalade sig. Jag minns en gång, när en av arbetarna i fabriken sökte upp henne för att be om högre lön eller ekonomisk hjälp av något slag. Hans hustru var lungsjuk, och nu var deras lilla flicka smittad. Han ville sända dem till ett sanatorium, men det hade han inte råd till. Han sökte upp la patronne och lade fram sitt problem för henne. Helena Rubinstein lyssnade och svarade sedan: ”Unge man, ni är inte värd en större lön än den ni redan har. Sänd er hustru och dotter till ett sanatorium” – och hon nämnde ett dyrbart och välkänt sådant. ”De skall stanna där så länge läkarna anser att det är nödvändigt. Räkningarna låter ni skicka till mig, så skall vi betala dem från fabriken. Det är inte ett lån jag ger er, ni behöver inte betala igen pengarna. Men större lön får ni inte”

”Vid ett annat tillfälle kom en för henne okänd man till henne i ett ärende. Han var illa klädd och nästan utmärglad. Det märktes att han fått bildning men kommit på sned i livet. Nu ville han skaffa pengar till något projekt som han trodde på. Hon såg länge på honom och frågade: ”Ni vill alltså låna femtusen francs av mig?” ”Nej”, svarade mannen. ”Jag har ingen möjlighet att betala igen summan.” Hans uppriktiga svar behagade Madame Rubinstein. Hon var van vid undanflykter och alla sorters tiggarfasoner. Hon skänkte honom de begärda femtusen som gåva!”

” Ett par år före Helena Rubinsteins död samlades hennes fabriksledare och ekonomichefer till ett möte i Paris. Det stora fabrikskomplexet utanför staden hade kostat mer än en miljard francs. Ekonomiutskottet föreslog att man skulle höja priset på alla H.R.-produkter för att i någon mån täcka de stora omkostnaderna för den nya fabriken. Helena Rubinstein lät den ene efter den andre tala och satt tyst. När hon slutligen tog till orda, sa hon: ”Jag vill påpeka för herrarna att de pengar som detta bygge har kostat, var mina pengar. Jag har tagit dem ur min egen ficka och äger nog för ännu en fabrik i samma stil. Det blir inga höjda priser på Helena Rubinsteins varor!”

Mer om Helena Rubinstein:
Länk till utställningen och en artikel i DN

http://thejewishmuseum.org/exhibitions/helena-rubinstein-beauty-is-power

http://www.dn.se/kultur-noje/sminklegendens-manga-ansikten/

Taggar: