Genvägar till historien - Sankt Lars kyrkogård i Sigtuna

  • Närnb
Om ny teknik som tillämpas på historien
DNA-analyser, kriminalteknik,
ansiktsrekonstruktioner m fl
presenterat i ett historiskt sammanhang
 
SANKT LARS KYRKOGÅRD I SIGTUNA

Av Maud Ekblad

S:t Lars kyrkogård hörde till Marie Allens historiska undersökningar.

 


Foto: Arild Vågen CC Sigtuna museum

Avloppsrören på Sigtuna museum hade rostat ihop och skulle bytas. Då hittade man en grav från mitten av 1000-talet.

Det är första gången någonsin som en sådan här grav grävs fram i Uppland. Graven är äldre än den äldsta stenkyrkan i Sigtuna.

 

Gravplatsen på Sankt Lars kyrkogård tros vara från sen vikingatid eller mycket tidig medeltid.

Hypotesen är att det rör sig om en grav med människor som är besläktade, något som DNA-analyserna kan styrka.

Skelettet kommer från en kvinna och låg i de förmultnade resterna av en träkista. När man tittar på ben kan vi ibland hitta knölar och andra typiska drag som kan vara ärvda.

Då tar man gärna mitokondrie-DNA-analys till hjälp.

Andra forskare är bl a Anders Wikström, arkeolog och Anna Kjellström, osteolog, arkeoosteologiska institutionen vid Stockholms universitet.

 


Foto: Berit Wallenberg CC  Sankt Lars kyrkoruin

 

Sigtuna var tidigt en central plats för den kristna kyrkans etablering i Sverige.

Lund och Sigtuna var de första städerna i nuvarande Sverige. Båda hade anlagts av kungamakten, den danska respektive den svenska under 900-talets sista år.

Då hade Birka övergivits. I stället hade Sigtuna grundats, troligen redan av Erik segersäll och växte under Olof skötkonungs tid omkring millennieskiftet 1000 till stad.

Kungarna lät bygga kyrkogårdarna för att manifestera den tidiga medeltidens kungamakt och den nya kristna religionen.

 

Mälarområdet blev samtidigt ett kristet centrum. Dit kom engelska präster för att missionera och hålla mässor och där höll kungen rådslag och marknader.

I Sigtuna bildar de många tidiga kristna begravningsplatserna en krans kring det äldre stadsområdet. I både Lund och Sigtuna är antalet döda på kyrkogårdarna betydligt större än städernas folkmängd.

Människor måste alltså ha rest till staden för att begrava sina döda.

Vanan att lägga ned gravgåvor till de döda upphörde officiellt med kristnandet, men människor fick fortfarande med sig föremål i graven. Speciellt vanliga är mynt och olika slags pilgrimsmärken.

Eftersom olika pilgrimsorter inte hade samma märken går det att se vilka platser som besöktes. Fynden visar att människorna var beresta och ingick i en större kristen värld.

Pilgrimsorter: Tours, Santiago de Compostela, Jerusalem, Nidaros.

 

Taggar: