REGALSKEPPET VASA

 

Oscar Nilsson har gjort sex rekonstruktioner av omkomna från Vasa.

 

Marie Allen har gjort DNA-analyser.    

Jag frågade henne den 27 november i år om det hade kommit fram några nya rön, kanske något nytt som publicerats, eftersom jag vill hålla mig à jour.
Hon svarade emellertid att hon inte hade kommit så mycket längre när det gällde analyserna av de som dog då Vasa sjönk. De arbetar vidare på projektet men det går sakta eftersom de arbetar med många olika projekt samtidigt.

 

Skeppet Vasa var Gustav II Adolfs största regelskepp. Det var ungefär 70 meter långt.

Det byggdes av bröderna Henrik och Arendt Hybertsson på Skeppsholmen i Stockholm.

Söndagen den 10 augusti 1628 sjönk Regalskeppet Vasa på sin jungfrufärd.

Skeppet hade lä längs Stockholms ström ut mot havet, men utanför Beckholmen, efter bara 1 300 meters seglats, krängde skeppet till, kantrade och sjönk.

Ombord på skeppet fanns ungefär 145 personer bestående av besättning och deras familjer.
 

Vilka var ombord och vilka omkom?

Man har inte hittat någon bevaras besättningslista, så man kan inte veta vilka som var ombord när Vasa förliste. Men man kan göra jämförande studier av praxis vad gäller bemanning. 

Det trettioåriga kriget krävde ständigt nya soldater till kontinenten.

En rekommendation från 1628 på hur stor en besättning skulle vara (undantaget soldaterna) indikerar att flottan räknade med att 133 sjömän, varav 90 vanliga sjömän och resten officerare och specialister behövdes.

Skeppet kunde förutom besättningen rymma 300 soldater.

När Vasa förliste var av allt att döma, inte knektarna ombord ännu. Däremot tror man att merparten av sjöfolket och en del kvinnor och barn ska ha funnits ombord.

Frågan är, om alla sjömän var ombord? Kanske var det vid tillfället bara tillräckligt med sjömän ombord för att segla ut till Älvsnabben, en naturlig hamn i Stockholms skärgård.

 

Det finns också skriftliga källor att tillgå. I flera fall är till och med personer namngivna.

Sammanlagt är 7 personer namngivna i historiska dokument:

Kapten Söfring Hansson, även kallad Jute.

Löjtnanten Petter Gierdsson

Skepparen Jöran Matson

Arkalimästaren Joen Larsson

Högbåtsmannen Per Bertilsson

Fälttygmästaren Erik Jönsson (Krämer) vilken var utsedd av kungen till befälhavare för den avsedda sjöstyrkan i Älvsnabben.

Gamle kaptenen Hans Jonsson (ibland kallad Jönsson). Jönsson var skeppshövitsman redan på 1570-talet och senare under en följd år gårdskapten på Skeppsholmen (drunknad).

 

Ingen vet exakt hur många personer som följde Vasa ner i djupet i Stockholms Ström, men samtida vittnesmål anger att mellan 30 och 50 personer, cirka 30 män, kvinnor och barn följt Vasa i djupet.

Kvinnorna var troligen gäster ombord. Inga kvinnor förekom på svenska örlogsfartyg under den här tiden. Vi vet dock att befälen ombord hade med sig gäster som skulle följa med till Vaxholm.

När Vasa bärgades för drygt 40 år sedan fann arkeologerna människoben som härrör från minst elva personer från besättningen.

Man har hittat skelett från sammanlagt 25 personer. Minst 16 av dem har hittats inne i skeppet.

 

Det tidiga 1600-talet var en tid då Sverige expanderade i Östersjöområdet.

Under 1620-talet var Sverige i krig med Polen och 1625 beställde Gustav II Adolf nya skepp.

Ett av dem var Vasa. Vasa byggdes på Stockholms skeppsgård och blev ett av sin tids mäktigaste krigsfartyg, bestyckat med 64 kanoner på två kanondäck.

 

Vid tiden för förlisningen befann sig Gustav II Adolf bland slagfälten i polska Preussen. Först efter två veckor fick han reda på vad som hänt. Kungen skrev att katastrofen måste bero på ”oförstånd och oaktsamhet” – de skyldiga skulle straffas. Ansvariga sjöbefäl och skeppsbyggare kallades till förhör på Stockholms slott.

På 1600-talet fanns inga tekniska beräkningar av fartygs stabilitet. Det hände ofta att framför allt krigsskepp kantrade och sjönk. Deras last – kanonerna – var ju placerade högt uppe i skeppet, till skillnad från handelsfartyg som stuvade lasten långt ner.

 

Under 1600-talet byggdes fortfarande skepp helt utan ritningar. Skeppsbyggnad var en konst som ofta gick i arv från far till son och som utfördes med hjälp av speciella tabeller, så kallade bestick.
Det var bestämda proportioner som ansågs ge ett skepp goda sjöegenskaper. Besticken för Vasa var anpassade för skepp med ett kanondäck. Men Vasa förde två kanondäck – och med likadana tunga
24-pundiga kanoner både på det övre och det undre kanondäcket. De vedertagna proportionerna stämde inte längre.

Längst ner i Vasas hålskepp fanns många ton barlast – stenbumlingar. De skulle ge skeppet nödvändig stabilitet. Vasa sjönk därför att barlasten inte räckte till som motvikt till kanoner, virke, master och segel.

 

I förhören efter Vasas förlisning framkom att ett stabiliseringstest föregått seglatsen. 30 man hade fått springa fram och tillbaka över översta däck medan skeppet låg nedanför slottet.

Närvarande var amiralen Klas Fleming – en av flottans mest inflytelserika män. När de 30 karlarna sprungit fram och tillbaka tre gånger höll skeppet på att kantra.
Amiral Fleming stoppade provet – men lät ändå Vasa segla ut på sin jungfrufärd.

 

Förhören komplicerades av att Vasas byggherre Henrik Hybertsson hade avlidit året innan jungfrufärden. I stället hölls hans bror och kompanjon Arendt de Groot ansvarig för bygget.
Men troligen fälldes ingen som skyldig till Vasas undergång. Förhörsledarna konstaterade att skeppet troligen var väl byggt – men med fel proportioner.

 

Haveriet var summan av en rad omständigheter. De flesta skepp vid tiden var höga och ranka och det var inte ovanligt att de kantrade. Samma år som kungen beställde Vasa hade till exempel tio fartyg gått under i Rigabukten.

 

Fred Hockers forskning kombinerar studier av regelskeppets konstruktion med skriftliga källor kring bygget. Enligt Hocker var kungens planer redan från början att låta tillverka ett 135-fots skepp med två däck,
64 kanoner och hundratals skulpturer som skulle sätta skräck i fienden.

 

En omfattande korrespondens mellan Gustav Adolf och skeppsbyggmästare Henrik Hybertsson, via viceamiral Fleming finns bevarad, liksom de kontrakt som skrevs på nya skepp till flottan under 1620-talet. Redan 1624 finns dokument som visar att kungen ville ha två stora skepp med ett kölmått på 135 fot. Dessutom ville han ha två mindre. Ingenstans finns indikationer på att Gustav Adolf från början önskat ett endäcksfartyg. Redan under sommaren 1626 görs beställningar av sextio bronskanoner till Vasa – så många skulle inte få plats på ett däck.

 

Ballastens eventuella otillräcklighet har under åren varit en annan tvistefråga. Många har påpekat att de 120 ton sten som låg i hålskeppet inte räckte för att hålla den höga övervattenskroppen på rätt köl.

Men man måste komma ihåg att vid förlisningen fattades 300 soldater som skulle gå ombord  på Dalarö, dit Vasa var på väg från sin Stockholmshamn. Dessutom skulle den mesta provianten lastas på där.
De ansvariga räknade kanske med att Vasa skulle vara segelbar inomskärs med endast 120 ton ballast och att skeppet beräknades vara tyngre när det så småningom gick ut på öppet hav.

Under rättegången efter katastrofen tycktes alla skylla på någon annan – ingen vågade peka ut någon enskild ansvarig. Fred Hocker menar att vid en motsvarande rättsprocess i dag skulle kaptenen ha dömts, bara på grund av det faktum att han tog emot ett skepp som inte var sjödugligt.

                             

Tidigare forskning

Redan på 1660-talet bärgade Albert von Treileben merparten av Vasas kanoner.

Regalskeppet blev lokaliserat på sjöbotten 1956 av Anders Franzén och förberedelserna av bärgningen pågick mellan 1956 och 1961.

Den 24 april 1961 var det dags att lyfta skeppet ur djupet, under ledning av dykarbasen Per Edvin Fälting.

Redan dagen efter bärgningen påbörjades den arkeologiska utgrävningen av Vasa.

Hela sommaren 1961 grävdes skeppet ut av arkeologer. Efter fem månader avslutande man arbetet – då hade man tagit hand om drygt 28 000 föremål.

Flera kistor och tunnor med besättningmännens ägodelar har tillvaratagits.

Innehållet i dessa sjömanskistor visar hur man måste vara självförsörjande på många olika sätt ombord. Man nöjde sig inte bara med att ha skor, utan man måste också se till att man hade material att laga dem med, om de gick sönder.

Mängder av kritpipor, hela och i delar, hittades vid utgrävningen. De flesta hade säkert hamnat där i samband med soptippning på Stockholms ström under tidernas lopp. Men, en kritpipa kan med säkerhet hört till Vasa i och med att den påträffades i en sjömans tunna ombord och är därmed ett av de äldsta beläggen på tobaksrökningen i Sverige.

I samband med bärgning och utgrävning tillvaratogs ombord på skeppet mer än 2 000, ofta kringströdda, skelettdelar av människa. Ytterligare skelettdelar tillvaratogs av dykare som mellan 1963-67 undersökte botten kring förlisningsplatsen.
I princip fick varje skelettdel inifrån skeppet ett fyndnummer.

 

1962 öppnade Wasavarvet – det provisoriska museet. Skeppen och alla fynden konserverades. Under 17 år sprutades Vasa med polyetylenglykol, PRG, en kemisk lösning som ersätter vattnet i sjödränkt trä för att undvika sprickor.

Det nya Vasamuseet öppnade 1990.

 

Professor Nils-Gustav Gejvall utförde till 1963 och senare år 1967 en första preliminär osteologisk undersökning av det mänskliga benmaterialet.

Resultatet då: Sammanlagt 18 individer; 12 inifrån skeppet och 6 utanför.

 

Skelettmaterialets totala vikt är drygt 33 kg. Den största delen, cirka 26 kg är funnen ombord.

1 553 skelettdelar har identifierats närmare.

Att materialet visar en så ringa vikt beror dels på att få skelett tillhörande enskilda individer är kompletta, dels på olika tafonomiska effekter.

Samtliga 14C-dateringar som utförts ger resultat som utesluter att skeletten kan komma från förhistoriskt eller modernt material.

 

På 1980-talet undersöktes benmaterialet av osteolog Ebba During.

Det senare resultatet: Hennes arbete resulterade i att Gejwalls resultat revideras något. During menade att det troligen rörde sig om minst 25 personer (betecknade med bokstäverna  A-Z), varav 2 kvinnor. Den senare undersökningen gav kunskap om personernas fysiska status – om skador, bristsjukdomar, kroppsbyggnad och föda. Två av de påträffade skeletten, ”Ylva” och ”Beata” var undernärda och led av zinkbrist. Troligen var de systrar och hade båda en ärftlig defekt i pannbenet. ”Tore” hade samma defekt.

 

Tafonomiska aspekter på osteologisk och odontologisk åldersbedömning, av Ebba During och Sigrid Kvaal tillsammans med Gunnar Johanson, Tandläkartidningen årgång 92 nr 10,  2000.

 

Tafonomi

kallas den vetenskap som studerar hur faktorer i samband med och efter döden påverkar, förändrar och ibland helt upplöser ett benmaterial.

Dessa faktorer påverkar oftast den del av ett benmaterial som har den porösa uppbyggnaden som t ex bröstben, kotor, revben, korsben och höftben. Ben från unga individer drabbas generellt sett hårdare eftersom deras skelett är mer porösa.

En viss sorts ben saknas nästan alltid medan andra har en högra bevarandegrad.

Min fråga är om det är därför man inte har hittat några barn bland skeletten?

 

Det humana skelettmaterialet från regalskeppet Vasa representerar 25 individer.

De har varit föremål för olika aktiviteter, vilka i viss mån kan ha påverkat åldersbedömningen och dess tillförlitlighet.

De skelettdelar som togs tillvara inuti skeppsskrovet begravdes 1963.

I samband med att en förnyad undersökning av skelettmaterialet bestämdes öppnades Vasagraven 1989. Det visade sig att flera skelett befann sig i dåligt skick med utbredda mögelangrepp.

Man hade även tidigare konstaterat att järnfosfat, vivianit, penetrerat ben och tänder.

Oberoende av den osteologiska åldersbedömningen utfördes olika odontologiska åldersberäkningar 1989-90 och 1995. Man gjorde också en röntgenundersökning.

Resultatet av åldersbedömningen finns i en tabell (Identifierade individer till kön och ålder; efter During 1997 samt Kvaal och During 1999).

Tandmaterialet har postmortala förändringar som kan delas in i yttre och inre påverkan. Efter mer än 300 år på sjöbotten och återbegravning under 26 år visade sig lämningarna dock förhållandevis väl bevarade.

De postmortala förändringarna har i några tillfällen påverkat de odontologiska åldersberäkningarna, men genom att använda flera metoder kan en sannolik ålder anges.

Det finns i dag ingen perfekt metod som kan ge individer i ett arkeologiskt material en korrekt kronologisk ålder.

 

Sannolikt uppnås de bästa resultaten genom att man brukar så många kriterier som möjligt, oberoende av varandra, både osteologiska och odontologiska och sedan jämföra resultaten.

De tafonomiska faktorerna måste också beaktas.

Namn i bokstavsordning

I samband med forskningen har de anonyma individer som skelettdelarna hör till fått namn i bokstavsordning. Enligt svensk bokstaveringspraxis har de sedan blivit ”Adam”, ”Beata”; ”Cesar” etc.

 

Individerna M, N, O, U, V består av enstaka delar.

Individerna P, X och Z består även de av enstaka delar, men i gengäld är de unga och kan därför få en säkrare åldersbedömning.

Individerna A, B, C, D och H var svårt mögelangripna och med många postkraniala skelettdelar. H befann sig i ett starkt sönderfallande skick.

Enligt Nils-Gustav Gejvall var dessa skelett bättre bevarade och bättre mätbara före återbegravningen.

Efter mer än 330 år på sjöbotten och en återbegravning i 26 år kan man konstatera att skeletten trots allt var förhållandevis väl bevarade.

Detta har säkert delvis berott på att flertalet under lång tid legat dolda av slam och lera i en syrefattig miljö innan de togs tillvara. Andra har legat mer fritt och därför utsatts för större vittring/erosion.

Postmortala förändringar har på ett tidigt stadium drabbat detta marinarkeologiska skelettmaterial i form av bärgningsförsök kort efter förlisningen men också olika åtgärder i samband med lyft och utgrävningar i modern tid.

All denna aktivitet har rubbat de från början hela skeletten och gjort att de inte kunde återfinnas samlade på ett ställe.

Omrörningen drabbade inte alla skelett.

Ett exempel är det välbevarade skelettet, individ F, som hittades i styrhytten vid kollerstocken. På individen som betecknas rorsman, har även kemiska analyser och dietrekonstruktioner kunnat genomföras.

 

Av skeletten var två kvinnor och nitton män, fyra var omöjliga att könsbestämma.

Medelåldern bland männen var 33 år. De båda kvinnorna var 20 respektive 16-17 år.

 

Forskningen

DNA-analyser av omkomna från regalskeppet Vasa.

DNA från tänder från de omkomna.      

Nya känsliga metoder gör att vi kan utföra DNA-analyser av historiskt material som är nedbrutet eller innehåller små mängder arvsmassa.

Det som rör Vasaskeppet är ständigt föremål för forskning.

Studier av det mänskliga benmaterialets spridning och de enskilda individernas relation till övrigt fyndmaterial och rumslig funktion.

 

 

Forskarna

Marie Allen, professor vid Institutionen för immunologi, genetik och patologi på Rudbecklaboratoriet vid Uppsala universitet.

Maria Lembring, forskningsassistent inom rättsgenetik, Institutionen för genetik och patologi, Uppsala universitet

Ebba During, osteolog (1937-2007)

Fred Hocker, marinarkeolog och skeppsbyggnadsexpert

Patrik Höglund, arkeolog, Vasaenheten

Malin Berglund, intendent,Vasaenheten

Helen Petterson, arkeologistuderande, Södertörns högskola i samarbete med Vasaenheten, Statens Maritima Museer

 

Resultaten

I uppsatsen ”Vilka var de? En analys av Vasas osteologiska materials arkeologiska kontext” söker Helen Pettersson svar på följande frågor:

Ett antal personer drunknade vid katastrofen. Vilka var de?

Vad hade de för roll ombord?

Vilken samhällsklass tillhörde de?

Var på Vasa dog de?

Vad för syssla uppehöll dem länge nog för att de aldrig skulle hinna upp och ut till räddningen?

 

För att svara på var de omkomna dog och koppla samman eventuella ägodelar till enskilda individer gjordes

en spridningsanalys av skelettfynden,

en fyndanalys

Resultatet av spridningsanalysen har påvisat att flera individer har påträffats i väl avgränsade områden, i vissa fall till och med mycket väl avgränsade.

 

Frågeställning

Kan vi med hjälp av det mänskliga benmaterialets fyndplats i och runtom skeppet och fynd funna i angränsning lära oss mer om vilka de som dog på Vasa var?
 

Problematik

Bevarandegrad

Site formation process (fyndplatsproblematik)

Historiska källors trovärdighet

 

Helen Pettersson skriver i sin uppsats att bevarandegraden vad gäller materialet är varierande.

Vad finns kvar och vad har försvunnit under årens lopp?

Vad är i sådant skick att vi inte kan säga tillräckligt om föremålet?

Vi vet att tyger från växtriket bryts ner i en mycket snabbare takt än animaliskt material.

Kan vi luras att se ”en gemene sjöman” istället för en officer i och med att det grova ylletyget blev kvar att ses medan det fint vävda linnet sedan länge är borta?

Kläder i lin är för det mesta helt borta medan skor i läder kan vara förvånansvärt bevarde trots de 333 år under havsytan.

På Vasa har den sura miljön och slammet bevarat ull och silke medan till exempel skjortor av lärftär mycket dåligt bevarade.
 

Lärft = förr kallades förr enkla stadiga vita bomulls- eller linnetyger.

 

Detektivarbete

Fyndplatsproblematik är ett detektivarbete.

Hur hamnade Vasa där?

Vad är förflyttat eller förändrat?

Vilka delar har sannolikt försvunnit eller tagits bort?

Vilka händelse har påverkat fyndet och hur?

Hur mycket har tidigare aktiviteter under årens lopp från då till nu förändrat fyndbilden?

 

I Vasas fall är havets inverkan, plundringar och utgrävningar exempel på omständigheter som kan ha påverkat fyndmaterialets kontext och skick och därmed hur vi tolkar materialet.
Det är lättare att försöka spåra ett föremåls ursprungliga användningsområde, placering och skick när man vet vad som hänt mellan nu och då.

 

Historiska källors trovärdighet

Trots fakta från äldre skrifter så är skrifterna ett komplement och man måste ändå fundera på hur informationen ska tolkas. Ibland förekommer skilda vittnesuppgifter.Vilken är den korrekta återberättelsen och hur avgör man detta?

 

Rekonstruktioner

Dessa individer har nu blivit rekonstruktioner och återskapats av modellmakare och skulptör Oscar Nilsson, 2004-2006.
De har inslag av både vetenskap och konstnärlighet, så nära verkligheten man kan komma utifrån kraniernas form.

"Adam" 

"Filip" 

"Johan"

"Beata"

"Ivar" 

"Gustav" 

Den äldsta var Johan, som man tror var officer i stället för vanlig sjöman. Det beror på kläderna han bar och skador han hade.

Om honom och de övriga fem skeletten som Oscar Nilsson rekonstruerat skriver jag om i varsin egen blogg.