Av Maud Ekblad

En konservator är en person som bevarar och förhindrar skador på föremål genom att konservera dem.

På stora arkeologiska undersökningar är det vanligt att en konservator deltar i fältarbetet, men annars finns de på museer och olika konservatorsateljéer.

Föremål som tas upp vid arkeologiska utgrävningar kan ha legat under jord i tusentals år.

Där har de blivit utsatta för både mekanisk och kemisk nedbrytning och är väldigt känsliga när de tas upp för luft och ljus.

Denna process är särskilt påtaglig för organiskt material och föremål av järn.

Olika material bryts ned på olika sätt och därför är den som utför konserveringen ofta expert på ett visst material, t ex trä, textil eller metall. Man kan t ex vara textilkonservator.

En konservator kan ha kunskaper i kemi, teknik och arkeologi, men även i konst- och hantverkshistoria.

Föremål som hittats vid arkeologiska utgrävningar är ofta mycket nedbrutna och känsliga.

All konservering sker mycket försiktigt och man försöker göra så små ingrepp som möjligt.

Ett föremål som ska konserveras undersöks först mycket noga. Man måste veta exakt vilka skador som finns på föremålet och vad som har orsakat dem.

Efter undersökningen vidtas olika åtgärder. Det vanligaste är att man börjar med rengöring.

Ibland sker rengöringen under mikroskop. Man kan också behöva fästa samman lösa delar eller färg som flagnat och göra olika förstärkningar.

Man avgör också hur föremålet ska förvaras för att bevaras väl – ett föremål som ska visas på museum behöver kanske en speciell monter med en viss temperatur och ett visst ljus.

ATT KONSERVERA OLIKA MATERIAL

Att konservera sten

De vanligaste skadeorsakerna på sten är vatten och temperaturvariationer.

Innan rengöring måste man göra en undersökning av stenens egenskaper och innehållet i smutsen. Rengöring är ett känsligt moment, särskilt ytan som bär viktiga spår till exempel ytbehuggning, färgrester, verktygsspår och patina.

Foto: Bengt A Lundberg Runsten U338 Granby

Vid val av lagningsmaterial väljer man ett material som är så likt ursprungsmaterialet som möjligt. Hittar man inte det söker man ett material som har vissa egenskaper man önskar, som t ex en viss viskosit eller porositet.

Det är viktigt att en lagning inte skadar stenen och att den kan tas bort i framtiden och göras om, utan att skada originalmaterialet.

Viskositet = tjockhet

Porositet = ett materials egenskap att vara poröst, dvs försett med håligheter

Att konservera textilier

Yttre omständigheter är avgörande för hur textilier kan bevaras i jorden. Syret i luften påverkar alla organiska ämnen.

Textilfynden består mest av fragment.

Utbredning av ett segel från Vasa på konserveringsanläggningen på Beckholmen.
Plastemulsion läggs på de konserverade seglen.

I jorden är animaliska fibrer, dvs ull och silke, mest motståndskraftiga, t ex Gerumsmanteln.

Vegetabiliska fibrer angrips lätt och bryts ned av mikroorganismer som trivs i fuktig jord, t ex linne och bomull.

De möglar fort i fuktig miljö och därför saknas de i de flesta arkeologiska fynd.

Foto: Sören Hallgren Textil, fragment av sidenbrokad 1300-talet.
Yttergrans kyrka

En hel del förebyggande åtgärder gör att textilierna bevaras till kommande generationer.

En del klädesplagg bör t ex hängas på galge, medan andra bör förvaras plant.

Torrengöring genom dammsugning som tar bort den ytliga smutsen och en del sömnadsarbete kan vara nödvändigt.

Att konservera trä och läder

Trä och läder bryts ned som alla organiska material. Därför är de också ganska sällsynta i arkeologiska material.

Men i mer kompakta kulturlager, under grundvattennivån, t ex i mossar eller i marina miljöer kan de finnas väl bevarade.

Ofta upptäcker man spår av trä i anslutning till ett metallföremål.

När ett företrä- eller läder tas upp från en vattendränkt miljö ser de ofta mycket välbevarade ut när de hittas. Det beror på att vatten fyller ut den volym som förlorats av originalmaterial genom organisk nedbrytning.

Med en okontrollerad torkning krymper, spricker eller deformeras föremålet.

Det går inte att återfå den ursprungliga formen, utan den är förlorad för evigt. Därför måste ett material som kan ta vattnets ställe tillsättas, innan man börjar torka föremålet.

PEG kallas det materialet. Det ersätter förlorat originalmaterial, så att föremålets form behålls när det torkas.

PEG = Polyetylenglykol

Nästa steg i behandlingen är infrysning och torkning.

På läderskor, tex, som fryses in, övergår vattnet från fast form till gas, utan att passera den flytande fasen. Smart, va? Efter det sker torkning.

Vattenbesprutning av Vasas skrov på Wasavarvet.

Att konservera ben och benhorn

Benhorn är materialet från hjortdjurens hornkronor som fälls varje år. De ska skiljas från horn som kommer från permanenta horn hos främst tamboskap.

Typexempel på arkeologiska föremål av ben och benhorn är spelpjäser, tärningar, kammar, knappar, pilspetsar, fiskekrokar och nålar.

Det är viktigt att föremål av ben och horn bevaras i ett stabilt och kontrollerat klimat ur bevarandesynpunkt.

De är porösa material som lätt missfärgas av fuktig eller våt miljö. De kan lätt spricka.

Om man torkar ett benmaterial, t ex en kam av benhorn för snabbt, kan det sönderfalla i bitar.

Genom en kontrollerad torkning är det möjligt att återställa föremålet till dess ursprungliga form.

Här finns en länk till Riksantikvarieämbetet: Arkeologisk konservering – från fält till laboratorium

https://www.raa.se/app/uploads/2017/08/9172093935.pdf