Genvägar till historien - Karl XII och berättelser om en fältskär

  • Närnb

Om ny teknik som tillämpas på historien
DNA-analyser, kriminalteknik,
ansiktsrekonstruktioner m fl
presenterat i ett historiskt sammanhang

 
Karl XII och berättelser om fältskär Melchior Neumann 
 
 

Uppgifterna här nedan om Fältskären Melchior Neumann är hämtade ur Läkartidningen nr 4, 2009 Volym 106; Anders Wykman, docent, ortopedkliniken, Länssjukhuset, Halmstad; Richard Wallensten, överläkare, ortopedkliniken, Karolinska universitetssjukhuset, Stockholm; Djurberg, Vilhelm. Karolinska förbundets årsbok, 1912.

 

Den handlar om hur en fältskär i armén för 300 år sedan gick tillväga för att behandla två ortopediska skador – en fraktur och en skottskada i foten på Karl XII.

 

Mannen som på sin tid efter bästa förmåga såg till att Karl XII:s skador läkte ihop hette Melchior Neumann. Han kom till Stockholm som 22-åring från Labiau i Ostpreussen och började praktisera hos olika fältskärer i staden.

Under sin tjänstgöring får Neumann vid åtminstone två tillfällen möjlighet att sköta om sår och frakturer som kungen ådrar sig under fälttågen ute i Europa.
 

En fraktur utanför Krakow

Den första dokumenterade incidenten inträffade den 20 september 1702 i det stora tältlägret på slätten strax utanför staden Krakow där den svenska hären kamperade. Karl XII var då 20 år.

--- I tältet finner Neumann monarken blödande ur sår i ansiktet och nacken och vid närmare undersökning det ”venstra benet afbrutet en handsbredd ofvan knät”. En för tiden tämligen allvarlig skada som lätt kunde medföra komplikationer. I värsta fall död.

Neumann ställer diagnosen uteslutande med hjälp av syn och känsel: olikheten i form mellan brottstället och motsvarande del av det oskadade benet, patientens svårighet att röra det skadade benet, påvisande av ett frakturhak och hör- och kännbara skrapningar då benändarna rörs mot varandra.
Neumann makar benändarna samman och anlägger förband. Det blir genom de hippokratiska principerna med hårda linnebindor över benbrottet. Han använder inga spjälor eller skenor.

Kungen verkar inte plågad av smärtor. En ingenjörsofficer som är ögonvittne berättade att ”Hur ont än konungen verkar ha, vilket vem som helst kan föreställa sig, visar han inga tecken därpå. Han uttrycker härvid ett stort och extraordinärt tålamod och med såväl minspel som ord visar han största vänlighet mot alla och envar”

Därefter bär drabanterna kungen på en säng in till staden Krakow och till ett hus med lugn och ro och värme. Men det är en motsträvig patient Neumann får ta hand om. Förflyttningen inomhus faller inte alls kungen i smaken. Han vill ut bland sina trupper igen, bo bland manskapet. Endast motvilligt fogar han sig i Neumanns och andras råd att låta bli. Det bli i stället först drabanterna, sedan den övriga hären, som får flytta in till staden.---

---Men brottet verkar ändå stabiliseras och kungen känner sig nu så pigg att han ger order om härens uppbrott från Krakow.
 

Blir buren på en säng

Under marschen fraktas kungen liggande på en säng, buren av mannar ur livgardet. 48 man som i skift avlöser varandra mot en ersättning av en riksdaler per man och fri kost ur kungens kök. Under femte veckan efter olyckan försöker kungen rida, men det blir bara några steg. Han måste lyftas i och ur sadeln. Efter sex veckor börjar kungen gå med kryckor i sina rum.

Den 4 november gör han ett nytt försök att rida och det lyckas om än bara ett litet stycke och i sakta mak.

Två veckor senare, i mitten av november och omkring åtta veckor efter olyckan, är benet så pass funktionsdugligt att kungen kan göra en ritt på tre mil.

En vecka senare får så den svenska hären äntligen se den välbekanta synen – kungen i sporrsträck spränga fram mellan leden. Vid jultiden 1702 är Karl XII fullt återställd så att han obehindrat kan både gå och rida vart han behagar. Endast en lätt hälta kvarstår från äventyret i Krakow.
 

Skottskada i foten vid Poltava - ligger på hästbår

Den andra skadan som Melchior Neumann fick ta hand om drabbade kungen på sommaren 1709 under inledningen av slaget vid Poltava.

På morgonen den 17 juni, kungens tjugoåttonde födelsedag, red Karl XII nedför strandbrinken vid Vorskla. På motsatta stranden har ryska trupper förskansat sig och hotar nu att gå över floden. Kungen vill själv rekognoscera längs sluttningen som ligger helt öppen för fiendens eld. Han lyckas oskadd nå floden, men när han rider tillbaka uppför strandsluttningen träffas han i vänstra foten av en rysk gevärskula. En officer som rider bredvid kungen ser honom plötsligt bli mycket blek och ropar: ”Ers Majestät är sårad!”


Slaget vid Poltava

Officeren ombeds av kungen att förtiga händelsen eftersom det endast är ”ett köttsår”. Kungen rider nu med blod rinnande från såret tillbaka mot de svenska försvarsverken vid Poltava, en sträcka på 12 km. Efter att ha inspekterat hela försvarslinjen återvänder Karl XII så till sitt kvarter söder om Poltava för att få såret omlagt. Ytterligare omkring 7 km på hästryggen. När han så efter flera timmar i sadeln ska sitta av och den vänstra foten i stigbygeln ta hela hans vikt, svimmar han av smärta och faller baklänges. På betjänten Hultmans axlar bärs han in i sin kammare.

Den kungliga foten besiktigades av fältskär Rolfer. Kulan hittades i strumpan, mellan stortån och pektån.--- Fältskären gör några snitt, avlägsnar ben och flisor--- Kungen själv hjälper till med att klippa bort dödkött och uppsvällda sårkanter. Det sägs till och med att han på egen hand plockade bort benflisor ur foten. Han försöker lugna de närvarande generalerna, bland andra Lewenhaupt och Rehnskiöld, med att han, nu när såret är omlagt, snart ska kunna sitta i sadeln.

Men så blev det inte---försämring tillstöter---kungens tillstånd är kritiskt.

Två dagar efter skottet tillkallades fältskären Melchior Neumann.

Tio dagar efter skottet, söndagen den 27 juni, fattar kungen beslutet att leverera batalj redan följande dag. Nu gör man en hästbår avsedd för två hästar: en framför och en bakom båren. Tre fältskärer, bland dem Melchior Neumann, och 16 man ur livgardet kommenderas att följa båren under striden.

Kungen utser Rehnskiöld till befälhavare över hela svenska armén och Lewenhaupt till befälhavare över infanteriet.

Själv följer han liggande på den skumpande hästbåren truppernas rörelse.

Bindorna över det sårade benet lossnar gång på gång, såret vätskar och behöver läggas om.

Bataljen vid Poltava går lös. Den svenska hären blir utsatt för häftig beskjutning. Drabanter och gardeskarlar faller runt kungen. Bårhästarna dödas och den hoplappade båren faller slutligen helt sönder. Kungen hjälps upp på en häst med det skadade benet om hästens hals. Hästen faller skadeskjuten och får bytas mot en annan. Sedan kungen kommit upp på hästryggen igen lossnar förbandet av de häftiga rörelserna och bindorna släpar så småningom i marken. Hultman hoppar ur sadeln, torkar blodet från sin herres fot och förbinder såret nödtorftigt…

De svenska styrkorna splittras, kungen och hans garde lyckas med knapp nöd undkomma och söka skydd.

Av 17 000 man återstår endast omkring en tredjedel. Resten ligger kvar döda på slagfältet eller är tillfångatagna.---

Karl XII och hans följe tågar i dagsmarscher söderut över brända marker mot Turkiet. Kungen färdas i vagn, starkt uttröttad och kanske apatisk.

Under de många veckor som färden över stäpperna varar sköts kungens sår med omläggningar tre gånger om dagen av Neumann och Rolfer.

Neumann skriver att han den 26 juli, dvs cirka sex veckor efter skottet, opererar kungen och att han därvid skär bort angripet och fördärvat kött vid de mellersta tårna samt avlägsnar ett stycke dött ben, och att patienten därigenom och med guds hjälp lyckligen kureras. Den borttagna distala delen av det tredje metatarsalbenet förvaras i en siden påse.

Kungen kan nu förflytta sig, till en början med två kryckkäppar, så småningom med hjälp av käppar. Först en dryg månad senare, i början av september, kan han börja stödja på sin skadade fot.
 

Bender


Karl XII i Bender. Målning av Axel Sparre

Den 7 september förmår han, med hjälp av en fodrad träskena som hänger ned från sadelknappen, sitta till häst och rida runt för att bese Bender, där svenskarna nu slagit upp sina tält.

Fältskären Neumann fortsätter att följa med sitt regemente under dessa marscher genom Polen och sydöstra Europa. Han är ibland nära, ibland långt ifrån sin kung.

Fredrikshald

Han kommer att sköta om monarken ända till slutet i Fredrikshald den 30 november 1718 – ja, på ett makabert sätt även efter slutet.

 

Efter skottet som orsakade kungens död vid fraktades kroppen först till till det svenska högkvarteret i Tisteldalen i Norge. Där lade man kroppen i en enkel furukista.

Den 6 december började man färden hem till Sverige. Kista med följe kom till Uddevalla den 13 december, där Melchior Neumann balsamerade Karl XII:s jordiska kvarlevor på egyptiskt maner, men först måste man invänta tillstånd från kungens syster, Ulrika Eleonora och ordna så att man fick tag på örter och medikamenter. Man började balsameringen först den 25 december.


Ulrika Eleonora d y

”Sedan jag öppnat högstsalig Hans Kungl Maj:t Carl XII:s lekamen och uttagit alla inre delar, vilka alla voro rätt friska och sunda, blevo de med varmt salt vatten väl sköljda och renade. Därefter lades de i ett kärl, fyllt med gott franskt brännevin, vilket i tvenne dagar förnyades varannan timma.” Citat Melchior Neumann.

Kroppen transporterades därefter vidare mot Stockholm till Karlbergs slott. Där stod liket på lit de parade i tre veckor och kungens huvud pryddes med en lagerkrans.

Färden från Uddevalla mot Stockholm påbörjades den den 7 januari 1719 och tog 26 dagar,

Sorgeprocessionen från Karlbergs slott till Riddarholmskyrkan följde en väg kantad av marschaller. Det var en stor procession och eftersom marken var snötäckt hade likbåren medar istället för hjul.

Karl XII vilar sedan januari 1719 i sin sarkofag i Riddarholmskyrkan.

 

 

 

Taggar: