Om ny teknik som tillämpas på historien
DNA-analyser, kriminalteknik,
ansiktsrekonstruktioner m fl
presenterat i ett historiskt sammanhang

Av Maud Ekblad

Oscar Nilsson har gjort en rekonstruktion efter fotografier från gravöppningen i Uppsala domkyrka 1945.

1945 skedde en av de mest spektakulära kungliga gravöppningarna i modern tid.
Då öppnades Vasagraven i Uppsala domkyrka för en noggrann undersökning och restaurering med, för den tiden, moderna metoder.
Detta mycket omfattande arbete redovisades in i minsta detalj med historiska, konst- och kulturhistoriska samt medicinska och antropologiska undersökningar. Det innebar således tvärvetenskapliga undersökningar.

Gustav Eriksson Vasa föddes 1496 och dog 1560. Han valdes till kung i Sverige 1523. Namnet Gustav Vasa började användas först 1786 i och med Gustav III:s skådespel ”Gustaf Wasa”.
Mycket av det vi vet om Gustav Vasa kommer till stor del från Peder Swarts krönika, som skrevs medan kungen levde.

Gustav Vasa, målning tillskrivs Cornelius Arendtz,
Nationalmuseum Public Domain

Söndagen den 29 september 1560 dog Gustav Vasa på Stockholms slott.

I över en månad hade han legat till sängs, svårt plågad av tandvärk och hade mycket ont med bl a inflammationer i käkbenet. Han hade feber.
Gustav Vasa dog lugnt och stilla, men det var inte i avskildhet. Dödsgemaket på Stockholms slott var fyllt av rådsherrar, biskopar och läkare.

Hans äldsta son Erik var inte hemma. Han var på friarfärd till drottning Elisabet av England.

Målning från Nationalmuseum föreställande Erik XIV

Uppsala domkyrka
Foto: Arild Vågen, CC
 

Gustav Vasa skulle bli begravd i Uppsala domkyrka, som han själv hade bestämt.
Efter att ha blivit balsamerad låg han under åtta veckor i en kista i Stockholm. Apotekare Usthall bättrade på balsameringen varje dag.

Gustav Vasa var klädd i en lång sammetsrock med en silverkrona på huvudet, en spira i den ena handen och ett svärd i den andra.

Den 17 december gick färden med kungen från Stockholms slott till Uppsala tillsammans med två andra kistor.
I dem låg hans båda första gemåler – Katarina av Sachsen-Lauenburg och Margareta Leijonhufvud. De hade begravts tidigare i Storkyrkan i Stockholm. Katarina var 22 år gammal när hon dog 1535. Margareta dog 1551.

Katarina av Sachsen-Lauenburg

Katarinas av Sachsen-Lauenburg krona, förgyllt silver, 1560

Katarinas gravmonument i Uppsala

Margareta Lijonhufvud

Margareta Leijonhufvuds krona av förgyllt silver från 1560.

Margaretas gravmonument i Uppsala

Vagnen var byggd med en bädd över kistorna med avbilder av kungen och hans drottningar i naturlig storlek, vaxfigurer, s k effigier.

De var iförda samma kläder som de skulle ha burit om de varit i livet, svarta sammetsdräkter med gyllene bårder och broderier och över dem kronor av förgyllt silver.
Av samma material var spirorna som de hade i händerna. Både kronorna och spirorna pryddes med olika slag av ädelstenar – safirer, ametister, krysoliter och spineller.
Kungens figur hade ett riksäpple i sin vänstra hand. Den svarta sammetsrocken var överströdd med hans krönta initialbokstav, G, i förgyllt silver.
Två välkända guldsmeder i Stockholm, Hans Rosenfeldt och Hans Edeling hade tillverkat begravningsregalierna.

Över vagnen hade man spänt ett tyg av sammet som en svart himmel.

Processionen var en maktdemonstration

Alla kyrkklockor ringde, mer än 2 000 människor gick med i sorgetåget. En del satt till häst, några åkte i vagn, andra gick till fots eller åkte släde.
Processionen inleddes med en förtrupp av 700 knektar till häst och till fots. Kungens praktrustning och livhäst fördes med i processionen. Alla kungens 200 hästar och ryttare ingick.
De som deltog var kronprins Erik och hans halvsyskon, rådsherrar, adliga och andra högättade personer, militärer, ambassadörer, biskopar, kyrkoherdar och präster.

Färden tog 3 hela dagar och 2 nätter.

Första övernattningen skedde i Sollentuna. Den andra i Alsike.

Sollentuna kyrka år 1682

Alsike kyrka

På viloplatserna ställdes kistorna in i kyrkan omgivna av biskopar och andra präster som bedjande vakade över dem.

På eftermiddagen den tredje dagen nådde processionen fram till Uppsala och senare på kvällen skedde jordfästningen. Uppsala domkyrka var smyckad i svart. Tusentals ljus brann.
Ärkebiskopen ledde begravningen och sju andra biskopar hjälpte till. Bland annat predikade kungens favoritkrönikör prästen Peder Swart i över två timmar.

Gustav Vasa och hans drottningar begravdes i ett gravvalv under golvet, längst fram i domkyrkan.

Efter begravningsritualerna utropades prins Erik till kung.

Besöken i gravvalvet

Här följer några årtal då man börjat ta sig in i gravvalvet.

1693 gick det rykten om att en del silverföremål försvunnit

         visade det sig att den stora kopparlådan var uppbruten

         saknades kronan på Margareta Lijonhufvuds kista

30 år senare är det en trälucka som täcker nedgången i st f den stenhäll som fanns där 1693

1744 kunglig skrivelse till Kanslikollegium om missförhållanden

1767 lät kronprins Gustav (III) öppna de gamla kungagravarna för att bese dem

1781 lät han som kung Gustav III befalla en undersökning av gravkoret (en av anledningarna var att han själv hade planer på att bli begravd där)

1802 besökte hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta Uppsala (skulle senare bli drottning som gemål till Karl XIII) och ”genomsökte gravarna” som en turist.

1831-38 skulle begravningsregalierna tas upp och renoveras

1886 i samband med ombyggnaden av domkyrkan tar man upp alla dyrbarheter ur kistorna

1945 öppnades gravkoret på nytt

1945 års gravöppning

Man kan inte säga att familjen Vasa fått vila i frid precis.
Kistorna med kung Gustav och de båda gemålerna var mycket illa åtgångna. Kistlocken låg slängda på golvet, locket på den stora kopparlåda som de låg i var skevt efter att ha brutits upp flera gången.
 

Innehållet i kistorna med Gustav Vasa, två av hans gemåler och sonen Johan III med sin andra gemål dokumenterades och röntgenfotograferades.

             
Johan III och Gunilla Bielke

Man konstaterade att Gustav Vasa hade varit axelbred och ganska grovt byggd, omkring 173 cm lång. Pannan hade varit låg och bred, ansiktet långt och smalt.

Han hade dessutom ett underbett på omkring 4 mm och underkäken saknade nästan helt tänder.

Man kunde också se tydliga spår på långvariga och svåra inflammationer och att det bildats så kallade destruktionshålor i själva käkbenet. Gustav Vasa hade helt enkelt i åratal gått omkring med en fruktansvärd tandvärk.

Även Johan III:s grav hade utsatts för grov åverkan. Den noggrant hoplödda tennkistan som omger hans innerkista av trä hade blivit uppklippt med ett tillhygge, troligen en plåtsax.

Oscar Nilsson och Linköpings Slott- och Domkyrkomuseum

Oscar Nilsson har gjort en rekonstruktion efter fotografier som var tagna vid gravöppningen 1945. Sedan förstorade han upp bilderna till fullskala och arbetade efter dem.

Biskop Hans Brask och kung Gustav Vasa vid en julmiddag 1523.
Rekonstruktionen ingår i en scen på Linköpings Slott- och Domkyrkomuseum.

Erik Janson

Mer om gravöppningen 1945 och andra gravöppningar kan du läsa i Erik Jansons Tiden och döden. Kungliga gravöppningar, som jag skrivit om tidigare.