- Bokrecension

Jag har läst många böcker om drottning Christina, men bara något enstaka om Descartes tidigare.
Detta är därför en bok jag har längtat efter. Det är just mötet dem emellan som är så intressant.
För det första: Att det överhuvudtaget blev av.
Filosofen Descartes levde ju mer ett eremitliv i sin lugna håla i Egmond i Holland. Dit han sökt sig för att få lugn och ro. Att sedan företa sig denna resa till en plats där han inte alls vet vad som kommer att vänta honom.
För det andra: Mötet med drottningen blev väl inte heller som han hade tänkt sig. Att ändra sina vanor till att gå upp tidigt i vintermörkret för att vid några tillfällen träffa drottningen klockan 5 på morgonen i slottsbiblioteket.
I boken får vi ta del av åtskilliga brev. Brev bl a mellan Descartes och Chanut, den blivande ambassadören. Brevväxlingen som vi får följa dem emellan pågår under åren 1646 och 1650.
Descartes skriver också till prinsessan Elisabeth, hon kallades ”den filosofiska prinsessan”, dotter till en kung i exil. Han skriver också brev till drottning Christina personligen.
Descartes förundras över att det i Sverige finns en drottning som har mer intelligens och förnuft än de lärdaste doktorer i Frankrike och Holland och det gör att han beslutar sig för att resa.
I denna korrespondens uppstår liv, enligt min mening. Ett liv från det förgångna. Här får personerna komma till tals med egna ord. Det är i mitt tycke, en väldigt bra form av historieskrivning.
Mellan raderna av de olika breven lyfts också historien fram som t ex Westfaliska freden, Chanut besöker Uppsala tillsammans med drottningen 17 september 1647, riksdagen samlas 1650.
Jag har tagit mig friheten att göra en lista på breven som man kan läsa om i boken på min hemsida.
I brevsamlingen förekommer också ett brev från Pascal som gav Chanut och i dennes frånvaro Descartes i uppdrag att göra mätningar av lufttrycket på Stockholms breddgrad.
I Egmond får Descartes vid ett tillfälle besök av amiral Herman Fleming från Sverige. Christina hade skickat ett skepp och eftersom amiralen befann sig i Nederländerna för att hämta böcker för drottningens bibliotek fick han även uppdraget att transportera Descartes till Stockholm. Men Descartes fattar inte riktigt vem han var så han tackar nej till amiralens inbjudan att få följa med till Stockholm.
I september 1649 kommer han dock till Stockholm efter en månads färd. Eremiten från Egmond for till Stockholm som en fullt uppklädd hovman. ”Lockigt hår, skor med spetsar och handskar med vit pälsbräm”.
Hur såg Stockholm ut år 1650?
Vilka personer känner vi till?
Svante Nordin väver in svaren på ett mycket kunnigt sätt. Jag kan bara ta några exempel. Det är nu som Magnus Gabriel De la Gardie bygger sitt Makalös, Axel Oxenstierna sitt palats och Carl Gustaf Wrangel sitt på Riddarholmen.
Von der Linderska huset låg vid Västerlånggatan och var sammanbyggt med Scharenbergska huset vid Kornhamnstorg. Det var i detta fyravåningshus Descartes bodde under sin vistelse i Stockholm.
Några möten blev ändå av med drottning Christina, men det blev inte som han hade tänkt sig. Han skriver att han inte är i sitt element här i Stockholm.
Den 1 februari 1650 blev det sista mötet mellan Descartes och Christina.
Jag tycker det är intressant när Svante Nordin tar upp oenigheten mellan forskarna om Christina. Han säger att bakgrunden till oenigheten mellan forskarna är förhållandet att Christina i brev och samtal säger helt olika saker till olika personer. När hon skriver till de lärde eller talar med dem säger hon vad hon tror att de vill höra, det som smickrar dem. Och i Descartes, Gassendis eller de Saumaises fall det hon tror kan förmå dem att resa till Stockholm och ansluta sig till hennes hov.
Svante Nordin säger också att av hennes motsägande budskap är det svårt att dra några bestämda slutsatser om hennes egna uppfattningar.
Jag tycker också det är intressant när Svante Nordin belyser 1600-talets filosofiska scen.
Från att ha varit knuten till de gamla aristoteliska och skolastiska tänkesätten och renässansfilosofins antika flora av världsförklaringar kommer nu den nya naturvetenskapen med den kätterska kopernikanska världsbilden.
Svante Nordin påpekar, med all rätt, att i efterhand har berättelserna om ”den moderna världsbilden” som växte fram på 1600-talet erhållit en viss entydighet. Men för samtiden fanns denna entydighet inte!
Ett sådant resonemang är viktigt när man talar om historiemedvetande.
Jag har läst boken tre gånger, men det kommer att bli fler.