- Bokrecension

Atlantis förlag
Den franske kammartjänarens resa Minnen från länderna i norr på 1600-talet
Efter att själv ha tillbringat en månad i Paris i somras och bloggat om franskt och svenskt kulturutbyte fick jag vetskap om att den franske kammartjänaren hade existerat.
Det kändes som ett måste att ta reda på mer om honom.
Stort tack till Ingemar Oscarsson som med sin bok ledde mig in i detta.
Vem är då den franske kammartjänaren? Ja, det vet vi inte, men vi vet vem han kom att följa när han kom till Sverige. Hans svenske husbonde var Joel Ekman (1637-1697), senare adlad Gripenstierna. Han var på hemväg efter en egen bildnings- och affärsresa i Frankrike och när vår berättare först mötte honom var han tillfälligt ledig från sin tjänst som skrivare eller sekreterare i det kungliga kansliet.
Vi vet som sagt inte vad mannen som kom att följa Joel Ekman hette – bara att han var en ung man från Paris som sommaren 1663 reste från sin hemstad till Sverige, där han stannade under nästan ett år. Sin reseberättelse, som är i tre delar, tre ”böcker”, vägen till Stockholm (1), tiden där och varjehanda svenska förhållanden (2) och hemfärden (3), började han skriva många år senare, 1682.
Det är Ingemar Oscarssons förtjänst att den har blivit publicerad för första gången. Jag tycker att det är en underbar bok.
Jag kan inte beskriva alla platser berättaren återger – det är att gå läsarens upplevelser i förväg, men jag känner en glädje över att med hjälp av berättaren få en glimt av vårt 1600-tal. Inte bara en glimt, det blir mer som att kika in i människornas liv, i Stockholm och på andra platser i Sverige. Efter att ha läst källor och andrahandsbeskrivningar öppnas här i stället en ögonblicksskildring, som inte varit berättad förr.
Med stor behållning har jag läst på sidan 92 vår berättares skildring av Öresund. 1663 var han där. Han skriver bland annat ”--- Efter elva dagars resa i ganska bra väder befann vi oss mellan Norges kust på vänstra sidan och Danmarks på den högra och började inseglingen i Öresund, som är ett farligt ställe i dåligt väder. Öresund skiljer den stora oceanen från Östersjön, det är en ström som har sitt flöde bara från källor i djupet, och när de båda haven är upprörda blir den salt. Den är ungefär […] lieues på längden och hälften så bred. Här utkräver besättningsmännen en avgift av dem som reser igenom för första gången, en rättighet som de har tilldelats av kungen av Danmark. Jag betalade trettio centimes för att slippa bli doppad tre gånger i havet, som jag såg en man göra med en apa som han inte ville betala avgift för.---”
Sjöfarande har fått betala tullavgifter för att segla genom Öresund under 428 år. Men det vår berättare fick lov att betala var en tradition där passagerare vid inseglingen i Öresund skulle ge en slant till besättningen för att – som det hette – slippa bli doppade. Jag berättar mer om Öresundstullen på min blogg.
Ett oväntat sammanträffande
För min del kom läsandet av boken även att bli ett oväntat sammanträffande. Jag hade några dagar tidigare läst en artikel om att man nu hade öppnat kistan till en grav i Lunds domkyrka. Det var biskop Winstrup (1605 – 1679), nu 409 år gammal. Man kan se honom på fotografi i artikeln. Jag är intresserad av sådana undersökningar som bl a handlar om DNA och genteknik, men det var inte mer med det. Jag lade undan artikeln.
Några dagar senare när jag läser den här boken om den franske kammartjänarens resa, slås jag av häpnad när jag på sidan 23 får läsa att Joel Ekman och hans följeslagare äter middag hos just denne biskop Winstrup i Lund!
Men Ingemar Oscarsson skriver ”att till biskopens bord släpps berättaren inte fram. Inget är nu naturligare för honom än den åtskillnaden, och han vet ändå sitt värde; det ligger status även i att ansa skägg om man gör det på en fin herre som man får komma ut i världen med. Utifrån sin katolska identitet kan han dessutom sätta sig över den världsliga rangordningen och beklaga den lutherska förvillelsen hos prelaten vid vars bord han inte får sitta.”
På sidan 111 beskriver vår berättare hur det var hos biskop Winstrup i Lund. ”Lund är ett biskopsdöme och huvudstaden i Skåne, som är den provins som ligger närmast Danmark. Staden är nästan lika stor som Saint-Denis i Frankrike och ligger i ett riktigt vackert landskap. Vi red längs en huvudgata där man såg flera handelsbodar. Barberarna eller fältskärerna skyltar med långa målade stänger med vimplar, det liknar de där spjuten som gåsjägarna har. Vi red framtill biskopshuset och satt av hos biskopen där vi åt middag. Det var en man på omkring sjuttio år, med alldeles vitt hår och röd ansiktsfärg, som verkade bära sina år med all heder. Han hade hustru och två vackra döttrar, för som jag redan nämnt är alla lutherska ärkebiskopar, biskopar och präster gifta, och det finns inga kvinnor som har det bättre än deras fruar, de saknar ingenting. Min husbonde åt vid biskopens bord, jag fick se på och sedan äta för mig själv. Jag tackade nej till det goda köttet som kom från deras bord eftersom det var fredag, vilket förvånade dem som serverade och som såg att jag bara åt bröd, ost och smör, vilket man alltid sätter fram. De frågade min husbonde om orsaken, och han berättade att jag var romersk katolik och inte åt kött på fredagar och lördagar. Detta fickbiskopen att skratta och han såg till att jag fick fisk istället, han bjöd mig också på rikligt med spanskt vin och ett mycket fint öl, lika gott som vin. När vi avslutat måltiden talade biskopen med mig om min religion och bad att få se min bönbok.---”
Jag blir berörd av historiens vingslag när vår berättare beskriver biskopen för oss, en man på omkring sjuttio år, med alldeles vitt hår. Som om vi inte visste? Vi som nu kan se biskopen i kistan, med hår, skägg och allt – fotografier finns i artikeln och på nätet.
Jag har hittat mina guldkorn och jag är helt säker på att varje läsare hittar sina egna. Tänk att få ta del av dessa ögonblicksbilder av ett år från 1600-talet.
På ett år hinner man uppleva väldigt mycket, jag tänker på vår berättares resa i Sverige. För min del räcker det inte med att bara läsa den här reseskildringen en gång. Jag kommer att återvända till den många gånger.