Dottern Alexandrine Elisabeth Roslin porträtterad av Alexander Roslin.
Svenskt konstnärslexikon. Public Domain

Här citerar jag ur Per Svenssons bok ”På spegeldäcket”.
Det är ett mediterande över bilden som är väl värt att läsas.

”Den unga frun lägger sista handen vid sin toalett framför en spegel. ---  I spegeln är det inte heller riktigt Madame vi ser, i spegeln är det ännu t a l  om dottern, fars egen flicka och för säkerhets skull försedd med hans namn, det är ännu ”lilla” Alexandrine som ser u p p å t – i n å t i spegelglaset medan hon l u k t a r  p å  r o s o r n a  som finns med i den fint arrangerade blombuketten, i vilken hela målningen hela 
i n t e r i ö r e n , tycks ha sitt doftande, dramatiska centrum --- Spegeln är i n t e r i ö r e n  av hennes jag i det ögonblicket---Här ser vi dottern, hans egen Alexandrine --- Först målar han henne framför spegeln i hela hennes mondäna elegans, den vita rôben som färgas neapelgul av solljuset --- den enorma, pudrade peruken som så effektfullt kontrasterar med rosetten i ljusrosa siden som från sin höga placering i nacken tycks sända ut en djärv, triumferande signal.---

 I spegeln trycker Alexandrine Elisabeths f l i c k a n s i k t e  invid ramen, ja alldeles invid, och man ser också hennes båda händer, sysselsatta som de är med hennes bukett och klänning och dessa händer är små och flickaktiga. Ansiktet (i spegeln) röjer en lätt häpenhet, hon har blivit ett par år yngre, det är blanka glasets förtjänst, inte målarens. ---

Man upptäcker att ett blodrött draperi också passar på att spegla sig i den roslinska salongens stora spegel, för jag tror som sagt att det är just i Roslins hem som målningen har blivit till, och vi ser hur en ömsom grå och molnig, ömsom blå och gröngrå pariserhimmel träder in."

Läs gärna mer ur boken av Per Svensson. Här kan man också läsa om Sergel.