Carlssons förlag Påvens hästar Hovkultur och maktsymbolik i Kyrkostaten Rom Påvens hästar är en tung bok. Att bära, men definitivt inte att läsa. Den förra boken som jag recenserade, Växternas Stockholm, även den Carlssons förlag, har liksom den här boken oerhört mycket fakta. Det hör ju inte till vanligheterna nu för tiden. Förutom att läsa om just påvens hästar, så börjar författaren med en förhistoria om kulthästar och hästens domesticering. För mig som är intresserad av både hästar och historia, bygger boken upp ett tema som gör mig glad. Var kom urhästen ifrån och när började domesticeringen? Ca 5000 år f Kr kom hästens funktion som offerdjur att leda till att man fångade in dem och höll dem i heliga inhägnader. Var hästarna kom ifrån finns olika teorier om, men den mest spridda teorin är att hästens urhem skulle ha legat på stäpperna norr om Svarta havet och Kaspiska havet, som idag är Ukraina och södra Ryssland. Sedan följde en tid av att använda hästar vid parader, kappkörningar och ceremonier med vagnar. En stor del av hästen i kult, myt och ceremoni ägnas åt Rom. Men, även hur det var hos israeliterna och i den muslimska världen får vi veta. Nästa kapitel Hästen och den tidiga kyrkan tar oss med på mycket mer än bara hästens historia. I Hästen i Nya Testamentet berättar författaren om att i Jakobsbrevet används liknelsen att när vi lägger betsel i hästens mun för att den ska lyda oss, styr vi hela dess kropp, för att illustrera hur viktigt det är att kunna vakta sin tunga. I Uppenbarelseboken berättas om de fyra apokalyptiska ryttarna. Ryttaren på den vita hästen symboliserar segern. Ryttaren på den röda hästen symboliserar kriget, ryttaren på den svarta hästen symboliserar hungersnöden och ryttaren på den gula hästen symboliserar döden. Kristus själv är härförare på en vit häst. Sedan följer ett kapitel om hästen i det östromerska riket. På 1100-talet ersatte man ryttarspel med tornerspel som kom att hållas på hippodromen i Konstantinopel. Tornerspelen kom att utvecklas till storslagna uppvisningar i mycket avancerad ridkonst. Här stod de fyra bronshästar, som är så kända. De stod förmodligen vid ingången till hippodromen. Efter de venetianska korsfararnas plundring av Konstantinopel ställdes de upp på S:t Markuskyrkans fasad i Venedig. Så blev hästen ett påvligt attribut De första säkra uppgifterna om att påvarna använde ridhästar är från 500-talet. Tidigare i östrom var hästen starkt kopplad kejsarens ämbete. För prästerskapet och patriarken av Konstantinopel var det förbjudet att rida häst. Istället var det åsnan som gällde. Boken går sedan över till Renässansen, Motreformationen och Barocken. Vidare över Upplysningstiden, Napoleontiden och sedan kyrkostatens sista decennier. Sista kapitlet Hästen och påvedömet efter Kyrkostatens fall ger alla som tycker om historia mer att läsa om hästar – och alla som tycker om hästar mer att läsa om historia.