Sägnen om jätten Finn

Den mest kända sägnen om jätten Finn kommer från den tid då kyrkan byggdes (1100-tal). ”Dess skyddshelgon, Sankt Laurentius, var bedrövad över att bygget gick för långsamt, så han lät en jätte åta sig att bygga färdigt kyrkan. Jätten begärde, som enda ersättning, att Sankt Laurentius skulle gissa hans namn. Om han inte lyckades innan han hade byggt klart kyrkan, måste Sankt Laurentius ge honom solen och månen, eller lov att få sticka ut skyddshelgonets båda ögon. Så snart jätten satte igång gick bygget fort. Laurentius förstod att han höll på att förlora vadet. Då fick han höra en mor tröstande säga till sitt barn: `Så, så sonen min. Snart kommer fader Finn hem med sol och måne eller Laurentius båda ögon att leka med`. Laurentius skyndade till kyrkan och ropade till Finn att nu kunde han lägga siste stenen på plats. Jätten blev rasande. Han störtade ner i kryptan och tog tag i en pelare för att riva hela bygget. Men där blev han i stället stående i ögonblicket, förvandlad till sten, precis som de små figurerna vid den andra pelaren, som då skulle vara hans hustru och barn.”